Projekt veranda

I grannbyn (som egentligen vi i vår egen lilla by kanske är en del av) finns en riktig handy-man. Han har haft ett företag inriktat på gräv-, väg- snöröjning och bygg som sönerna nu driver. Själv roar han sig med att rycka in när det behövs och att hjälpa folk i närområdet när de behöver hjälp. Han har gjort alla grävarbeten vi behövt här genom åren; garagen, el- och vattengrävningar, planering av tomt, rivning av lagården och massa annat. Han har maskiner för allt som kan tänkas behövas.
 
Nu bad vi honom i förra veckan om att komma och gräva det lilla som behövs för grunden till vår blivande veranda. Måndag förmiddag var han här. Grävde, hämtade och fyllde upp med makadam. Hade även med sig en padda för att trycka till det hela. 
 
 
Använda paddan fick vi såklart göra själva (läs maken). Idag var han här och kollade och tyckte att det nog behövdes mera makadam, efter några timmar hade han fyllt på. Han hade även några betongfundament som järnvägsräls legat på, som han hade tagit vara på vid något tillfälle och sparat på, de tyckte han kunde vara en bra grund för oss att lägga ut bärlinor för verandan på sedan. Att då få dem på plats fixar han, hans eget förslag(!), han kommer med maskin och laser för att få dem i exakt våg på exakt plats.
 
Det är så man undrar hur man kan ha sådan tur att ha en sådan hjälpsam och fin människa tillgänglig? 
 

Nora

Idag fyller vår lilla Nora 4 år. Hon "firar" födelsedagen på ett sätt inget barn ska behöva göra - genom att få en cytostatikabehandling mot sin cancer på sjukhuset.
 
Å andra sidan är ju enda sättet och bli frisk från cancern behandlingen med "guldmedicinen" som de kallar den, den enda vägen att gå.
 
Egentligen skulle hon fått den redan torsdag förra veckan, men hennes blodvärden var inte tillräckligt bra, så de skulle skjuta på det en dag. Tyvärr blev det inte då heller, för barnonkologen var fullbelagd, så det fick vänta till idag, på hennes födelsedag.
 
Å andra sidan fick hon en helg när hon kunde må lite bättre, tillsammans här med sina äldre systrar. Effekten av behandlingen börjar synas, håret börja falla av.
 
 
 
 

Våren

I fredags togs då första covid-sprutan och lite pirrigt kändes det över om man skulle få någon reaktion efteråt. Vet inte hur personen som stack mig bar sig åt, men ett stort blåmärke fick jag, som fortfarande sitter kvar. Gissar att det inte är något att oroa sig för ändå. Annars ömt efter sticket såklart och i söndags kände vi oss båda två frusna och hängiga, annars inget. Nästa spruta blir i början på juni.
Kära maken i väntan på att de obligatoriska 15 minuterna efteråt, OM det skulle bli en allergisk reaktion, ska gå.
 
 
Frånsett de ljuvliga dagarna  vi hade turen att få i stugan, har april varit väldigt kall och blåsig. Aprilväder med ömsom sol och ömsom snö/regn, hör ju till, men ändå har det varit en kallare april än vanligt, och är ingen ändring i sikte. Det är få gånger temperaturen gått över +10.
 
Igår hade vi ändå en solig och fin dag, men som sagt, ingen värme. Men vi fick undan det sista gruset i gräsmattorna efter snöplogningen och krattat en del av det viktigaste. Det är ju då också man ser vårtecknen som ändå finns; scillan som kommit upp lite här och där och att en del buskar börjat knoppa sig rejält.
 
 
 
Och så vitsipporna som på några dagar har börjat synas.
 
 
Fast livet är ju inte bara glädje. Lilla Nora finns ju i våra tankar hela tiden. Hon har varit trött efter den första cytostatikabehandlingen, blodvärdena har varit dåliga, och i lördags bröt vi ihop när vi fick veta att hon nu börjat tappa håret. Alla har ju vetat att det ska komma, men det blir en så tydligt påminnelse om vad hon faktiskt går igenom. Alskade lilla kämpe!
 

Tapeter och vaccin

Hemma igen sedan igår. Vi hade tänkt att stanna en vecka i stugan, men när prognosen pratade om upp mot 15 cm snö, främst här hemma, så tog vi det säkra före det osäkra och åkte hem. Vår avsikt, förutom att ha det gott, var att hinna tapetsera åtminstone den väggen där TV:n hängde, så vi skulle slippa ha den stående mitt i rummet längre. 
 
Men vi hann både med det och att tapetsera klart, förutom en bit närmast spismuren, den måste vi vänta med tills vi tvättat och målat om muren. Och det blev ju så himla ljust och fräscht......för så ska det ju vara....!?
 
 
Och ja, tapeten ska renskäras runt köksvalvet....
 
Och så är det ju den här coronapandemin som bara blir värre. Tror de flesta trodde att den första vågen, förra våren, skulle bli den värsta, men det verkar som det är den här tredje som är det. Smittspridningen vet ingen hejd och sjukhuspersonalen håller på att klappa igenom och sjukvårdsplatserna räcker inte till på sina håll. Vaccineringen är igång, men det är de äldsta som vaccineras först och de är nog de som är försiktigast. De yngre tycker sig odödliga och har stora studentfester och träffar släkt och vänner som de tycker.
 
Vi har varit väldigt skeptiska vad gäller vaccinering, men allteftersom man ser utvecklingen av pandemin och begränsningar vi har vad gäller att umgås med framför allt barn och barnbarn, så har vi svängt till att det finns bara ett alternativ och det är att vaccinera sig. I förrgår släppte de möjligheten här i länet för vaccinering för oss 60+, så i går bokade vi och i morgon får vi första sprutan. Det känns faktiskt bra. Dessutom gäller fortfarande beslutet att inte ge Astra Zenecas vaccin till folk under 65, så det känns bra att passa på innan de eventuellt ändrar sig.

Stugöppning

Under förra veckan bestämde vi oss att nu jäklar suger det för mycket efter att öppna stugan för säsongen, så i fredags åkte vi upp. Vi visste att det var mycket snö kvar här, trots tövädret som varit, dock var det mer än vi trott. Idag, efter tre dygn med riktigt soligt och varmt väder, ligger det upp mot 70 cm kvar på många ställen.
 
Men vi är här och har haft fantastiskt sköna dagar. Solen har lyst från en klarblå himmel varje dag, temperaturen maxat på ca 16 grader och vertanen har gett oss möjlighet att sitta ute och äta varje kväll. 
 
 
 
Och jodå, bikiniläge har det faktiskt varit!
 
Men det har inte bara varit glada dagar. Alllt eftersom solen töat bort snö på solaltanen, upptäckte vi att det vi trodde var en tjälskjutning, var mycket värre än så. Tjälskjutningar kan förvisso göra mycket skada de också. 
 
När vi blev tvungna i januari att åka hit och skotta taken, så hamnade ju all nerskottad snö på altanerna nedanför och på solaltanen har tyngden blivit för stor. Brädorna har inte gått av, men själva bärlinorna under altanen har lossnat från sina fästen, så altanen ser ut som en hängmatta. 
 
 
Hur det ser ut på den andra utealtanen, där vi har matplatsen (när vi inte sitter inne på vertanen) vet vi inte säkert än, för där ligger fortfarande ett stort snöberg kvar. Det såg ju ut så här efter takskottningen.
 
 
Betydligt mindre där nu såklart, men för mycket för att kunna ta sig dit.Tacksamma ändå att alla fönster inne på vertanen har stått emot snötrycket.

Mardrömsbeskedet

Den 24 mars, vid 9-tiden på kvällen, fick vi telefonsamtal från sonen som berättade att deras yngsta, Nora, 4 år i maj, har cancer. Det var den värsta stund jag haft i mitt liv, kan jag säga.
 
En knöl de upptäckte i julas och som de varit på flera läkarbesök för, och när det äntligen gjordes en biopsi på den, så besannades deras värsta farhåga.
 
Men när det väl blev konstaterat så har det gått fort. Många undersökningar och tester som tack och lov visat att det inte finns någon spridning i kroppen och att hennes blodvärden är bra.
 
Förra helgen lades hon in på sjukhuset för att göra de sista undersökningarna och testerna för att på torsdagen få sin första cytostatikabehandling.
 
Första dagen hade hon alla krafter kvar så att ligga stilla under tiden fanns ju ingen mening med när man kan köra rally i korridoren.
 
 
Sen har hon blivit tröttare för varje ny behandling, och än mer trötthet kommer nog nu efter. Sen i lördags kväll är hon hemma igen, till både sin egen och systrarnas glädje. Om tre veckor är det sedan dags för nästa omgång cytostatika.
 
Medan Nora och hennes föräldrar var på sjukhuset bodde Kim med de stora barnen och valpen Astrid hemma i huset. Ibland kan ont ha något gott med sig eftersom Kim fortfarande var sjukskriven efter sin Covid och kunde ställa upp. Det hade hon säkert gjort ändå.
 
 
 
 
 

Bakslag

Oj, vad dagarna går fort. Det blir väl så när varje dag egentligen är den andra lik. Så har vi ju varit förkylda också, och inte orkat ta itu med någonting heller. Passade på att testa oss när Kim var här och kunde hämta testset åt oss, men nej, inte Covid, bara en rejäl bondförkylning som fortfarande känns av. Våren här, hittills, har inte bjudit på någon stor värme, men töar gör det ju ändå som tur är och i går söndag var det riktigt fint. Fick krattat lite på gräsmattorna, och unnade oss också lite rosé i solen.
 
 
Bara lite snö kvar i skugglägena.
 
 
 
Idag ser det ut så här:
 
 
 
Ett par decimeter vacker, fluffig snö.....usch! Men, det ska bli plusgrader igen och eländet kommer att töa bort....
 

Livets orättvisa

Det har varit, och är, en jobbig tid sedan en och en halv vecka tillbaka. Samma kväll som lilla Ellie med föräldrar åkte hem fick vi besked om svår sjukdom i familjen. Världen stannade upp, livet blev liksom satt på vänt. Chock och sorg. Samtidigt går ju livet ändå vidare och den första chocken lägger sig. En god sak var att Kim kom på besök, hon kom i måndags och åkte hem igen i fredags. Men under de dagarna kunde vi i alla fall ha det bra och mysigt, även fast molnet ju hängde och hänger över oss.
 
Hon är ganska återhämtad efter sin Covid, väldigt trött fortfarande, men smak och lukt i det närmaste återställt, vilket gjorde att hon kunde njuta av Cavan hon bjöd på tillsammans med praliner från företaget som levererar sådana till Nobelfesterna.
 
 
En trevlig stund i solskenet på Skärtorsdagen, tillika min födelsedag. En räkcoctail, potatisgratäng och en väldigt mör köttbit till middag gjorde dagen riktigt bra.
 
 
 
 
 

Veckans glada dagar

I måndags fick vi efterlängtat besök av kvicksilvret/barnbarnet Ellie och hennes föräldrar. Det är ändå inte så väldgit många veckor sedan vi sågs, men ändå märker vi så stor skillnad på henne på nu och sist, pratar långa meningar, springer som en gazell och klättrar i trappan som en stenget.
 
Mysigt, mysigt och mysigt har det varit, både med henne och hennes föräldrar. Veckans gladaste dagar!
 
 
 
 
Första dagen gick det att åka lite pulka, sen blev snön för blöt så då fick pulkan åka själv.
 
 
Påskhararna målas. I lager på lager....

Fönster

Äntligen är det sista fönstret målat! Totalt 15 fönster har jag målat, fördelat på förra vintern och denna, på båda sidor. Varje sida har först tvättats, en del har sedan oljats in med en blandning av linolja och balsamterpentin, grundmålats och sedan två slutstrykningar, de flesta har dock inte behövt strykas med oljeblandningen. Så varje sida av fönstren har tagit minst 4 dagar + 1 extra dag att ligga och torka ordentligt efter sista strykningen.
 
 
Det är gamla fönster som suttit i det här huset, en del satt här när vi flyttade in, andra stod ute i lagårn. De fönster som fanns i huset var av det gamla slaget; englas och en lös fönsterbåge som sattes in till vintern och plockades ut på sommaren. Därför har vi ganska många likadana, dock är det inte samma storlek på alla. Ska väl också säga att arbetet med att först skrapa bort all gammal färg på fönstren, har kära maken gjort.
 
 
Om allt går som det ska så kommer vi när snön är borta att börja projektera för att bygga en veranda utanför mitt arbetsrum, en altandörr finns där sen oj, 2010. Det känns roligt att återanvända fönstren, att de åter får göra nytta i huset. De ska utrustas med lite spröjs också. De stora får hamna på långväggen och de lägre på kortsidorna. Det kan bli hur bra som helst!

Vårgörardags

Efter flera dagar med mulet väder sken solen i förmiddags och då får man ju tillfället i akt att lapa lite sol. Det härligaste var att man kände hur mycket varmare den var nu mot sist vi hade möjlighet att sola lite grann. Vi har ju fortfarande en massa snö kvar, men det kändes tydligt att nu är våren på gång!
 
Så när det drog in moln vid lunchtid blev det vårgörardags i köket (räcker med ett rum i taget). Att putsa fönster är inte det roligaste, men de var oerhört lortiga och då blir det åtminstone tillfredsställande när man ser den stora skillnaden.
 
Lägg sommarsäsongsgulrutiga gardiner till det och våriga färger på bordet och att solen kom fram igen när vi var färdiga, så kändes livet lite lättare.
 
 
Det blev nämligen lite tungt i livet sent i går kväll när vi fick reda på att äldsta dottern är bekräftad Covid 19-positiv. Började som förkylningskänsla i torsdags, men eftersom hon skulle åka till Sälen i helgen för en veckas semester, var hon ju tvungen att testa sig. Alltså ligger hon isolerad hemma istället för att åka skidor i Sälen. Än så länge är hon inte speciellt sjuk, vilket jag ju innerligt hoppas att hon inte blir, dock verkar smak och lukt försvunnit för henne.
 
 
 
 
 
 
 
 

Påslakansblus

Jodå, den blev. Efter ett tag. Mönstret höll dock inte måttet, ha ha. Det vill säga, jag fick göra nytt och göra rätt. De delar jag visade förut blev hopsydda i sidor och axlar, men det blev för litet.
 
Skam den som ger sig, omritat mönster och fram med andra sidan av påslakanet, sen blev jag ganska nöjd med resultatet. En helt OK vardagsblus att använda när vädret blir lite varmare!
 
 
 

Väder

Oj, nu var det längesedan det blev något skrivet här. Å andra sidan händer det inte mycket i livet i dessa pandemitider, den ena dan är den andra väldigt lik. En dag i veckan ett snabbt besök i mataffären och sedan den vanliga lunken här hemma. Det enda som finns att skriva om är väl vädret, vilket alltid är kul att ha noteringar om här när man vill gå bakåt i tiden för att se hur innevarande årstid såg ut för ett år sedan.
 
Faktum är ju att vi haft ett par veckor med väldigt våraktigt väder, snödjupet har sjunkit från 6 dm till ca 2 dm. Toppade den 25/2 med 9 grader. När "värmen" och solen kom och snön började bli grävbar ägnade vi två dagar åt att skotta fram vår fikahörna och kunde en fredagseftermiddag säsongsinviga den med ett glas rosé i solen.
 
 
 
I fredags, en vecka senare, satt vi där igen, skillnaden syns.
 
 
Det bästa är att det varit ungefär lika fint väder uppe i stugan, så vi har känt oss ganska säkra på att inte behöva åka upp och skotta taken där igen. Tills häromdagen, när prognosen för slutet på den här veckan lovade 4 dm snö igen, både här hemma och där. Som tur är har de idag tagit bort den mängden nederbörd. Håller tummarna att de inte lägger tillbkaka den.
 

Den som spar den har

alla sina gamla uttjänta påslakan kvar, nästan. Åtminstone de som har ett mönster jag tycker om. Tänker att de kan jag göra något av. En del har det blivit genom åren, några klänningar till barnbarnen, några förkläden till andra.
 
Nu ska det bli ett par blusar och linnen har jag tänkt. Sydde ju ett par blusar förra året av billiga stuvbitar jag hittade i tygaffären. Skissade av en blus jag redan hade och de blev helt OK. De som hängt här ett tag har sett dem.
 
Dock tänkte jag nu göra det mer ordentligt, så jag köpte mönsterpapper och ritade upp mönstret (meckigt men värt det) för att slippa giss-skissa varje gång.
 
Så nu är delarna tillklippta och väntar på att bli ihopsydda, och för mig att se om mönstret funkar eller behöver korrigeras....
 
Tidigare har jag hållit till på köksbordet när jag klippt till och nålat, vilket ju har alldeles fel arbetshöjd. Tanken på ett eget arbetsbord kom och samtidigt idén till hur det skulle fixas; hopfällbara träbockar och en melaminbelagd skiva! Voila! hopplockbart arbetsbord i rätt höjd! Kära maken förlängde benen lite.
 
Så så här liggerr nu de tillklippta delarna på det nya arbetsbordet, till höger syns tyget från rätsidan. Tänker att det blir snyggt till jeans.
 
 
 

Tunga nyheter

När jag var hyfsat liten, kanske tre fyra år, använde vi det huset vi senare flyttade in i som sommarstuga. Minns att jag sov i en säng (eller kökssoffa?) som hade en halmmadrass, det prasslade om den när man rörde sig. Till det ett gammalt täcke, kan gissa att det var tagel i det, det var väldigt tungt. Men minns också att jag tyckte det var mysigt. Både med prasslet och tyngden.
 
Det här med sovkomfort är ju viktigt och blir bara viktigare ju äldre och mindre förlåtande kroppen blir, samt att det överhuvudtaget inte är lika lätt att somna längre som det har varit. Upptäckte för ett tag sen att vår bäddmadrass, med memoryskum, inte följer kroppen längre utan är nertryckt i mitten hela tiden = stel i ryggen på morgonen. Vi vände på den men det blev inte stort bättre. Alltså bestämdes att köpa ny bäddmadrass.
 
När vi vände på madrassen upptäckte vi också att våra istoppstäcken har gjort sitt, fyllningen har klumpat ihop sig och gör inte riktigt det de ska.
 
Så nya täcken också.
 
I helgen när vi var hos sonen berättade han att han köpt sig ett tyngdtäcke och jag mindes mitt tunga täcke från barndomen och tänkte att man kanske ska testa? Det har ju pratats så mycket om dem.
 
Så igår inköptes en ny bäddmadrass (inte memoryskum) och ett tyngdtäcke. Vi tänkte att vi testar ett till att börja med, de är ju inte billiga.
 
 
Så här ligger madrassen på svällning över natten och är nu ilagd i sängen. Blir spännande att testa den i natt.
 
 
Och i den här väskan låg tyngdtäcket, det har jag sovit under i natt. Och ja, det var lite samma känsla som när jag var barn. Det väger sju kilo och är en bedrift att få in i påslakanet. Det enda jag egentligen reagerade på var när man ville vända på sig, det var tungt för fötterna när man skulle skuffa till det. Kör det några nätter till, sedan får kära maken köra sin testperiod.

RSS 2.0