Våren

I fredags togs då första covid-sprutan och lite pirrigt kändes det över om man skulle få någon reaktion efteråt. Vet inte hur personen som stack mig bar sig åt, men ett stort blåmärke fick jag, som fortfarande sitter kvar. Gissar att det inte är något att oroa sig för ändå. Annars ömt efter sticket såklart och i söndags kände vi oss båda två frusna och hängiga, annars inget. Nästa spruta blir i början på juni.
Kära maken i väntan på att de obligatoriska 15 minuterna efteråt, OM det skulle bli en allergisk reaktion, ska gå.
 
 
Frånsett de ljuvliga dagarna  vi hade turen att få i stugan, har april varit väldigt kall och blåsig. Aprilväder med ömsom sol och ömsom snö/regn, hör ju till, men ändå har det varit en kallare april än vanligt, och är ingen ändring i sikte. Det är få gånger temperaturen gått över +10.
 
Igår hade vi ändå en solig och fin dag, men som sagt, ingen värme. Men vi fick undan det sista gruset i gräsmattorna efter snöplogningen och krattat en del av det viktigaste. Det är ju då också man ser vårtecknen som ändå finns; scillan som kommit upp lite här och där och att en del buskar börjat knoppa sig rejält.
 
 
 
Och så vitsipporna som på några dagar har börjat synas.
 
 
Fast livet är ju inte bara glädje. Lilla Nora finns ju i våra tankar hela tiden. Hon har varit trött efter den första cytostatikabehandlingen, blodvärdena har varit dåliga, och i lördags bröt vi ihop när vi fick veta att hon nu börjat tappa håret. Alla har ju vetat att det ska komma, men det blir en så tydligt påminnelse om vad hon faktiskt går igenom. Alskade lilla kämpe!
 

Tapeter och vaccin

Hemma igen sedan igår. Vi hade tänkt att stanna en vecka i stugan, men när prognosen pratade om upp mot 15 cm snö, främst här hemma, så tog vi det säkra före det osäkra och åkte hem. Vår avsikt, förutom att ha det gott, var att hinna tapetsera åtminstone den väggen där TV:n hängde, så vi skulle slippa ha den stående mitt i rummet längre. 
 
Men vi hann både med det och att tapetsera klart, förutom en bit närmast spismuren, den måste vi vänta med tills vi tvättat och målat om muren. Och det blev ju så himla ljust och fräscht......för så ska det ju vara....!?
 
 
Och ja, tapeten ska renskäras runt köksvalvet....
 
Och så är det ju den här coronapandemin som bara blir värre. Tror de flesta trodde att den första vågen, förra våren, skulle bli den värsta, men det verkar som det är den här tredje som är det. Smittspridningen vet ingen hejd och sjukhuspersonalen håller på att klappa igenom och sjukvårdsplatserna räcker inte till på sina håll. Vaccineringen är igång, men det är de äldsta som vaccineras först och de är nog de som är försiktigast. De yngre tycker sig odödliga och har stora studentfester och träffar släkt och vänner som de tycker.
 
Vi har varit väldigt skeptiska vad gäller vaccinering, men allteftersom man ser utvecklingen av pandemin och begränsningar vi har vad gäller att umgås med framför allt barn och barnbarn, så har vi svängt till att det finns bara ett alternativ och det är att vaccinera sig. I förrgår släppte de möjligheten här i länet för vaccinering för oss 60+, så i går bokade vi och i morgon får vi första sprutan. Det känns faktiskt bra. Dessutom gäller fortfarande beslutet att inte ge Astra Zenecas vaccin till folk under 65, så det känns bra att passa på innan de eventuellt ändrar sig.

Stugöppning

Under förra veckan bestämde vi oss att nu jäklar suger det för mycket efter att öppna stugan för säsongen, så i fredags åkte vi upp. Vi visste att det var mycket snö kvar här, trots tövädret som varit, dock var det mer än vi trott. Idag, efter tre dygn med riktigt soligt och varmt väder, ligger det upp mot 70 cm kvar på många ställen.
 
Men vi är här och har haft fantastiskt sköna dagar. Solen har lyst från en klarblå himmel varje dag, temperaturen maxat på ca 16 grader och vertanen har gett oss möjlighet att sitta ute och äta varje kväll. 
 
 
 
Och jodå, bikiniläge har det faktiskt varit!
 
Men det har inte bara varit glada dagar. Alllt eftersom solen töat bort snö på solaltanen, upptäckte vi att det vi trodde var en tjälskjutning, var mycket värre än så. Tjälskjutningar kan förvisso göra mycket skada de också. 
 
När vi blev tvungna i januari att åka hit och skotta taken, så hamnade ju all nerskottad snö på altanerna nedanför och på solaltanen har tyngden blivit för stor. Brädorna har inte gått av, men själva bärlinorna under altanen har lossnat från sina fästen, så altanen ser ut som en hängmatta. 
 
 
Hur det ser ut på den andra utealtanen, där vi har matplatsen (när vi inte sitter inne på vertanen) vet vi inte säkert än, för där ligger fortfarande ett stort snöberg kvar. Det såg ju ut så här efter takskottningen.
 
 
Betydligt mindre där nu såklart, men för mycket för att kunna ta sig dit.Tacksamma ändå att alla fönster inne på vertanen har stått emot snötrycket.

Mardrömsbeskedet

Den 24 mars, vid 9-tiden på kvällen, fick vi telefonsamtal från sonen som berättade att deras yngsta, Nora, 4 år i maj, har cancer. Det var den värsta stund jag haft i mitt liv, kan jag säga.
 
En knöl de upptäckte i julas och som de varit på flera läkarbesök för, och när det äntligen gjordes en biopsi på den, så besannades deras värsta farhåga.
 
Men när det väl blev konstaterat så har det gått fort. Många undersökningar och tester som tack och lov visat att det inte finns någon spridning i kroppen och att hennes blodvärden är bra.
 
Förra helgen lades hon in på sjukhuset för att göra de sista undersökningarna och testerna för att på torsdagen få sin första cytostatikabehandling.
 
Första dagen hade hon alla krafter kvar så att ligga stilla under tiden fanns ju ingen mening med när man kan köra rally i korridoren.
 
 
Sen har hon blivit tröttare för varje ny behandling, och än mer trötthet kommer nog nu efter. Sen i lördags kväll är hon hemma igen, till både sin egen och systrarnas glädje. Om tre veckor är det sedan dags för nästa omgång cytostatika.
 
Medan Nora och hennes föräldrar var på sjukhuset bodde Kim med de stora barnen och valpen Astrid hemma i huset. Ibland kan ont ha något gott med sig eftersom Kim fortfarande var sjukskriven efter sin Covid och kunde ställa upp. Det hade hon säkert gjort ändå.
 
 
 
 
 

Bakslag

Oj, vad dagarna går fort. Det blir väl så när varje dag egentligen är den andra lik. Så har vi ju varit förkylda också, och inte orkat ta itu med någonting heller. Passade på att testa oss när Kim var här och kunde hämta testset åt oss, men nej, inte Covid, bara en rejäl bondförkylning som fortfarande känns av. Våren här, hittills, har inte bjudit på någon stor värme, men töar gör det ju ändå som tur är och i går söndag var det riktigt fint. Fick krattat lite på gräsmattorna, och unnade oss också lite rosé i solen.
 
 
Bara lite snö kvar i skugglägena.
 
 
 
Idag ser det ut så här:
 
 
 
Ett par decimeter vacker, fluffig snö.....usch! Men, det ska bli plusgrader igen och eländet kommer att töa bort....
 

Livets orättvisa

Det har varit, och är, en jobbig tid sedan en och en halv vecka tillbaka. Samma kväll som lilla Ellie med föräldrar åkte hem fick vi besked om svår sjukdom i familjen. Världen stannade upp, livet blev liksom satt på vänt. Chock och sorg. Samtidigt går ju livet ändå vidare och den första chocken lägger sig. En god sak var att Kim kom på besök, hon kom i måndags och åkte hem igen i fredags. Men under de dagarna kunde vi i alla fall ha det bra och mysigt, även fast molnet ju hängde och hänger över oss.
 
Hon är ganska återhämtad efter sin Covid, väldigt trött fortfarande, men smak och lukt i det närmaste återställt, vilket gjorde att hon kunde njuta av Cavan hon bjöd på tillsammans med praliner från företaget som levererar sådana till Nobelfesterna.
 
 
En trevlig stund i solskenet på Skärtorsdagen, tillika min födelsedag. En räkcoctail, potatisgratäng och en väldigt mör köttbit till middag gjorde dagen riktigt bra.
 
 
 
 
 

RSS 2.0