Första adventssnö

Det här har varit den gråaste, dimmigaste, molnigaste november på många år. Tror inte att det bara är som det känns, tror det ligger nära sanningen. Tror vi haft max två dagar med lite sol. Deprimerande är bara förnamnet!
 
Så när det utlovades snöväder här, så kändes det väldigt välkommet. Förvisso är det ju också mulet, men det blir ju mjukare, mer inbäddat och framför allt ljusare! Det började lite fint i går kväll och i förmiddags såg det såå mycket mysigare ut!
 
 
 
 
 
 
 
Förvisso blir ju världen lite svartvit, men hellre det än gråbrun! Gissar att det kan ha kommit närmare en decimeter och prognosen säger att vi förmodligen får lika mycket till i morgon. Dessutom lite kallare, så det verkar absolut som vi får en vitullig stämningsfull första advent!
 
Har fortfarande en del sviter efter operationen, kinden är fortfarande lite svullen och ganska så öm. Den fick nog mer stryk än själva operationsstället, åtminstone känns det så. Kan fortfarande inte gapa helt, för käkleden ömmar och så kinden då som ömmar ens utan att man tar på den. Lite svårt blir det att äta när man inte kan gapa ordentligt och dessutom ta små tuggor så det får plats på andra sidan i munnen, och inte sprider sig. Per automatik äter man mindre, för det tar så lång tid att få i sig maten, så man tröttnar för det blir så jobbigt. Glad ändå att det inte verkar bli någon infektion på operationsstället, borde ha dykt upp nu. 

Tandoperation

Blev ju lite chockad över att så snabbt få en tid för att operera bort visdomstanden som absolut skulle fram 30 år för sent, och har med viss ångest sett datumet för operation närma sig.
 
Den 20 november klockan 14 skulle det ske. Föreskrifterna var ingen mat fyra timmar före op, och ingen dryck de sista två timmarna. Eftersom jag är en enveten vattendrickare, kändes det lite tufft. Åt ägg och bacon den sista stunden jag kunde, vet ju att man står sig på det. Sedan gick timmarna innan vi skulle åka under stegrande stress.
 
Vad händer?Jo, de ringer återbud en timma innan operationstid! Hade fått in ett akutfall, vilket jag i och för sig har full respekt för. Men känslan var ändå inte kul. Men ok, vi skulle hitta en ny tid. Kunde jag komma i morgon i stället, de hade fått en avbokning. Såklart sa jag ja, när man ändå är så inställd, är det lika bra att köra på. Men snopet kändes det.
 
Så dagen därpå, igår, var det bara att göra samma procedur igen, fast lite tidigare. Och samma stresspåslag. Hade bett om att få lite lugnande, vilket jag fick, men inte blev jag lite glad av det, som det stod, men ja, en aning mer avslappnad.
 
Tanden satt som berget, så operationen tog 45 minuter i stället för de 30 de gissat på. Inte fick de ut den heller, själva roten var hyfsat fastvuxen i käkbenet. Så de skalade bort själva kronan och sydde igen. Då ska man betänka att hela tanden, även kronan låg ju under tandköttet, förutom en milimeterstor topp av tanden.
 
Ordentligt mycket bedövning fick jag, men de var ju tvungna att slita ordentligt i mungipan för att se därinne, och det kändes. De använde nån slags krok för att öppna upp så mycket som möjligt.
 
I väntan på att det lugnande skulle verka.
 
 
Sårig läpp och en viss svullnad i kinden.
 
 
En hel del värktabletter blev det i går kväll, men lustigt (skönt) nog har jag inte ont i dag. Inte på själva operationsstället, men i kinden. Den är mer svullen och öm idag och det börjar sprida sig ett blåmärke.
 
 
Men det är äntligen gjort!
 
Nu hoppas jag bara att inte det värsta händer; kan finnas en risk att kroppen stöter bort roten som är kvar, då blir det favorit i repris....

Paprika

Försökte oss ju på paprikor för första gången i somras. Fyra plantor som vi har fått hålla på att frakta fram med oss varje gång vi åkt upp till stugan. Förra veckan när vi var där senast var det ganska kallt och förmodligen fick de en köldchock vid något tillfälle, för de började se hängiga ut. När vi så kom hem efter helgen som var, var de rent vissna, trots vattning.
 
Tyckte inte det var så många paprikor kvar på dem, men nu fanns ju inget annat val än att skörda alla, innan de också började skrumpna. Men de var fler än jag trott, vilket syntes när de hamnade i samma korg.
 
 
 
När de var rensade och skurna var det 1,7 kilo! Tror vi har paprika till större delen av vinterns behov!

Alla barn

I helgen har vi varit nere i storstan och träffat alla barn och barnbarn och haft det så himla härligt, mysigt och roligt.
 
Vi åkte ner i torsdags och landade hos lilla Ellie med familj; passar så bra eftersom Vickie ju är föräldraledig och dagarna ju blir lite same, same och då trevligt med lite sällskap. Roligt också att få vara med och se att Ellie börjat ta sina första steg, inte många i taget, men tre-fyra stycken, sen går hon ner på knä och kryper, det går ju så mycket fortare! För bråttom har hon.
 
 
 
Mammas långa hår är väldigt intressant och roligt att leka med.
 
 
 
 
Stannade där till fredag eftermiddag när vi åkte till Skokloster. De tre tjejerna där har vi inte träffat sedan första veckan i juli, och precis när vi kom märktes det på Nora att hon var lite blyg, men det gick över på nån minut. Det var sååå väldigt efterlängtat att få ses igen! Deras föräldrar träffade vi däremot i september på det stora feta serbiska bröllopet.
 
Stannade där till på söndagen, så mysigt få hela helgen med dem och känna att man hinner ikapp i relationen.
 
 
 
 
 
 Kim då? Jodå, hon dök upp både i Väsby på torsdag kväll och i Skokloster på lördag kväll, så det blev full pott!

Is

Vi var helt säkra på att sjön här vid stugan skulle vara isbetäckt när vi kom hit i måndags, men det låg bara vid kanterna. Det blåste en del, så jag kan tänka mig att isen hade legat, men att vinden rivit upp den.
 
Under natten sedan var det ner mot 12 minus och när vi kom upp på morgonen var det is över hela sjö
 
Idag blev det lite sol och jag passade på att ta lite bilder över sjön. Kylan håller i sig och jag hoppas, hoppas att sjön ska börja sjunga för oss. Finns ju bra förutsättningar för det när det inte är snö på isen och den håller på att växa på sig. En gång för väldigt många år sen när vi var här under höstlovsveckan, fick vi höra en helt magisk sång från sjön. Trots jättekallt gick det inte att gå in, vi bara stod helt förtrollade och fascinerade. Den sjöng i olika toner och läten och ljudet gick från ena ändan av sjön till den andra. Som ett norrsken i ljud! Hoppas!
 
 
 
 
I går var vi in till stan för ett besök hos min kroppshelare, som vanligt var jag uppgiven över att det inte egentligen blir bättre med mina muskler och leder, och som vanligt peppar hon upp humöret och min tro att det kommer att bli bättre. Har ju själv känt att det onda har flyttat sig, men tar det negativt. Hon förklarar varför det flyttat sig och att det är positivt. Men visst, det onda jag har, har byggt på sig i många, många år och kommer inte låta sig jagas bort enkelt. Det säger inte ens hon....så jag får väl ha lite is i magen och kämpa på.

Äntligen klara!

Äntligen är vi klara för vintern med odlingslådorna. Allt är skördat, lådorna är omgrävda och förberedda till våren och vitlöken är satt. Förra året var det för milt och blev även blött efter vi satt den, så den ruttnade bort. I år är det ju betydligt kallare, så jag hoppas den klarar sig!  
 
Morotslådan tömdes i förrgår och det här är vad som var kvar:
 
 
Inte helt lite kan man säga, vi gissar att det är mellan 25 och 30 kilo. Sen har jag ju förvällt och fryst in säkert 8 kilo också. Detta ska nu förvaras även det i sand under vintern. En del kommer såklart att ges bort när vi åker söderöver och hälsar på. Men det känns skönt att ha ordentliga lager av potatis, purjolök, gul lök, rödbetor, palsternacka och morot inför vintern. Till det kommer ju det som redan är infruset som broccoli, blomkål, dill, grönkål och sockerärter. Hör själv att jag låter lite som en hamster..... Men det är tillfredsställande.
 
Så idag har det bivit lite pyntande i stället för trädgårdsarbete
 
 
 
 
 

RSS 2.0