Så som i himmelen

För ett antal år sedan såg jag filmen ”Så som i himmelen”. Hade ju hört och läst så mycket gott om den, att det var en så fantastisk film. Gripande och så. Så självklart skulle den tittas på när den äntligen gick på TV.

Men att uppskatta den gick inte alls. Mådde så vansinnigt dåligt när jag såg den, det var en enda lång plåga. Såg den klart ändå, eftersom jag inte var ensam och man inte vill förstöra för övriga.

På den tiden betalade jag för att få prata och lösa upp knutar. Damen jag betalade undrade vad det var som fick mig att må så dåligt, vilket jag inte då kunde definiera. Hon bad mig se den igen, och försöka känna efter vad det var för känslor som kom fram. Men att se den igen fanns inte på kartan. Vem utsätter sig frivilligt för tortyr?

Igår, när TV:n slogs på hamnade vi in i en repris av filmen. Självklart sköljde allt över mig igen. Samtidigt som ett visst filter kom upp, jag visste ju vad som komma skulle – både hos mig själv och i filmen. Efter ca 10 minuter bytte vi kanal, orkade inte se mer.

Samtidigt dök orden upp i huvudet, de som inte ville komma första gången jag såg den.

Förödmjukelse, hån. Det var de första. Tilläggas kan utanförskap och icke önskvärd, fast det kanske egentligen är lite samma sak och dessutom visste jag det redan. 

Det är ju situationer där jag upplever sådant idag som vuxen som jag inte kan hantera, som fortfarande får mig att ramla rakt ner i källaren.

Men de två första orden fick mig att se vilka situationer som gav upphov till det.

Frågan nu är vad gör jag med insikten? Och om det finns något man KAN göra? Var finns "radera-knappen"?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0