Grädden på livets mos

I fredags mitt på dagen fick vi beskedet att Dennis, Heli och Ebba faktiskt tänkte komma upp och hälsa på. Vi kan väl säga att det blev lite fart på oss; klippa gräset, handla lite osv. Det härliga är ju att det inte mer än dryga tre timmar att åka hit!

Nu är det söndag kväll och de har åkt hem igen. Det har varit en helt underbar helg, Ebba är ju såklart världens sötaste och jag får hålla i mig för att inte attackera henne med pussar och kramar hela tiden. Att då faktiskt få en spontanpuss av henne är härligt!

Men hon har skaffat sig humör, den ljuva lilla varelsen. Ordentligt humör. Men det är väl så, vädurar förnekar sig inte. Men mest kom det till synes när hennes föräldrar var i närheten. Fanns de inte där var det lugnare.

Hon har ett väldigt gott öga till sin Fabbe, och det är ömsesidigt. Många stunder har det blivit när de legat på golvet och snackat med varandra, eller kastat boll.





Alldeles tydligt känner hon nu igen oss, fast det gått tid sedan sist och det känns som vi kan fortsätta där vi slutade senast. Tror faktiskt också att hon kände igen sig hemma hos oss, fast hon inte varit här sedan månadsskiftet januari/februari. Hon fann sig väldigt snabbt väl tillrätta.



En tomflaska med lite skrammel i kan roa ganska länge! Så även ett kaffemått:



Sötaste dockan:



När man ser henne "in action" är det svårt att se vem av föräldrarna hon liknar mest, men en bild kan säga hela sanningen: Absolut sin mors dotter:



Och som den godaste grädden på moset så har den finaste sonen målat den högsta, och för oss onåbara, spetsen på husgaveln! Inte bara en, utan två gånger, både igår och idag! Vi ska väl också tacka vädergudarna för att vi haft uppehållsväder som gjort det möjligt! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0