Blåmärken

Sent i går eftermiddag var vi tillbaka här hemma. Vi hade tur igen och blev inte så hårt drabbade av snöovädret på vägen ner, skönt.

Det var så roligt att träffa Ebba och hennes föräldrar igen, på mindre än en månad har det hänt så mycket i hennes utveckling. Hon härmar det man gör och börjar kunna göra saker på uppmaning, som att klappa händerna. Vet ju att hon inte är det första barnet i världshistorien som gör så, och har ju själv upplevt det med tre stycken, men det är ändå fascinerande. Kanske just för att man inte träffas så ofta, då hinner det hända så mycket mellan gångerna.

Torsdag var det dags för Ålands hav. Även det skötte sig och gungade bara lagom mycket för att man skulle märka det på ditvägen och bli vaggad på hemvägen. Mycket och god mat, träningsvärk i ben och rygg och blåmärken på fötterna.

Sen kom då fredagkvällen, med båda döttrarna och Markus. Det blev en kväll där jag fick lära mig en del om mig själv. Jag som varit på maskerad och trott mig väl maskerad, fick veta att masken varit ganska genomskinlig. Det blev blåmärken även denna kväll. Men blåmärken försvinner och precis som när Ebba efter ett antal sådana lär sig vad och hur hon ska göra för att undvika dom, och det alltså kommer gott ur dem, kommer det att komma gott även efter dessa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0