Käftsmäll

Sedan i lördags har jag funderat fram och tillbaka, vänt och vridit, analyserat och försökt låta bli, allt i ett försök att förhålla mig till vad som hände.

Människor kommer in i våra liv, och människor försvinner ur våra liv. En del minns man, andra inte. Människor man haft en nära relation till och/eller som haft betydelse i ens liv, tror jag man känner igen även om det går väldigt många år. Såvida inte personen drastiskt ändrar utseende, dvs ökar eller minskar väldigt mycket i vikt eller blir skadade i ansiktet eller gör extrem frisyr/makeupförändring, speciellt i kombination med något av de övriga.

Kan ju konstatera att jag lätt känt igen människor på suddiga bilder på Facebook, fast jag inte träffat dem i levande livet de senaste 30 åren.

Men i lördags hävdade en person som känt mig hela livet att hon inte kände igen mig. OK, det är tre år sedan vi träffades senast, men jag vågar hävda att mer skillnad än några fler rynkor, är det inte på mig sedan dess.

Min röst kände hon igen när jag kom in i hallen, hävdade hon, men frågade ändå tre (3) gånger vem jag var, när jag kom in och pratade med henne – med samma röst. Fick till slut presentera mig med namn för att bli igenkänd . Av min mor.

Senil? Kan finnas tendenser, men inte av det här slaget, och då borde inte namnet hjälpt till, namnet och ansiktet brukar försvinna ur minnet samtidigt, och inte komma tillbaka så plötsligt. Så jag köper det inte riktigt.

Så varför?

En markering? Så här blir det när du har lämnat mig i sticket och inte synts till på tre år?

Eller så har jag inte lämnat större avtryck. Eller haft nån större betydelse.

Det är dessa alternativ jag funderar på hur jag ska förhålla mig till. Men en käftsmäll var det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0