Moderskänslor......

Modern ringde i kväll. Det var synd om henne. Hon hade fått diagnosen grå starr.

"Varför ska allt elände drabba mig?"

"Grå starr är ju en väldigt enkel, smärtfri och snabb operation numera, så värre saker kan man väl råka ut för?" 

"Det är möjligt, men det är ju besvärligt ändå!"

Och så hade hon varit på vårdcentralen för att testa blodvärdet, men glömt att sluta med järntabletterna i god tid innan trots information om detta, och fått en kommentar om att "det är dyrt med provtagning". Så det var ju elakt av dom. Och synd om henne.

Och ute hade det fallit snö och var moddigt och besvärligt. Än värre när hon kom in med rullstolen, då blev det blött och smutsigt.

"Det blir det ju av skor också, det går ju att torka upp? Kan du inte parkera stolen på tidningspapper när du kommer in?"

Det gick inte att köra stolen över mattor eller tidningspapper, de drogs med.

"Men du behöver väl inte köra ända in, kan du inte ställa den i hallen?"

"Men jag måste ju åka i den!"

Vid fråga om hon inte går nånting inne längre, så blev svaret "självklart gör jag det!". Men inte så ofta, utan stolen användes oftast. När jag frågade varför det blivit så, var svaret att "man blir svag när man blir gammal". Hon är inte fyllda 72 än...... och balansen började bli dålig så det var risk att ramla.

"Men hur gick det med den ökade träningen då?"

Det hade pga personalens sjukdom bara blivit två gånger de senaste åtta veckorna.  ????????? 

"Men tränar du inte nåt hemma själv då?"

"Joodå, nigningar!" Men det GÅR  inte att göra nånting utan MOTSTÅND!"

OK, annars tycker jag att just nigningar är nåt man inte behöver göra många gånger innan man får mjölksyra i benen. Själva kroppstyngden gör ju också att det blir ett rejält motstånd. Men jag orkade inte ta nån diskussion. Det var länge sen jag insåg att det spelar ingen roll. Det tas bara som ett anklagande och så blir det ännu mer synd om henne.

Hon har inte valt sitt handikapp, men resan från att ha gått utan käpp till att sitta i rullstol har hon till största delen gjort själv. På sådär tio år. Handikappet är 20 år äldre. Fetma, järnbrist och diabetes är också förvärvat. Väljer man, trots bättre vetande, att lägga pengarna på choklad, glass, jordnötter, vindruvor, en halv portion färdigmat och whiskey så blir det så. Och hon är inte senil. Egofixerad, ja. Eftersom det är så synd om henne så måste man få unna sig....

Nej, jag kan inte ömka och tycka synd om. Möjligt att jag är hård, men under en hel del år var jag mamma både till mina barn och min mamma. Sett i backspegeln skulle jag nog lagt all energi på barnen i stället. Men så var det och det går inte att ändra nu.

Men jag har gjort mitt.

Som mamma till min mamma.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0