Midsommar - i dur och i moll

Ja, så har då midsommarhelgen avverkats. Barnens önskemål var en midsommar hos sin morfar samt  tillhörande besök på Liseberg. Kan det vara så att de redan blivit så gamla att de börjat bli nostalgiska? I vilket fall så blev det som de ville. Bertan och jag åkte söderöver i torsdags förmiddag och hämtade upp Dennis i Väsby, eftersom vädret inte riktigt tillät att han åkte motorcykel, vilket han helst velat. Köade oss igenom Stockholm samt dess södra infarter och även stora delar av Sörmland. Men inga missöden trots stundtals skyfallsliknande regn.

Midsommarens morgon grydde solig och Vickie och Jonas kom med vackra sommarängsbuketter ungefär samtidigt som jag kom uppvinglandes till mitt morgonté. Dessa fick pryda på borden som ställts ihop på morfars altan inför sillunchen.


Mycket hade handlats och mycket hade fixats hemma inför helgen, bla hade Markus med sig egenhändigt fångad och gravad sik som inte var helt lätt att skära snygga skivor av:


Det åts och dracks och sen skulle en del absolut gå och bada. Vissa betänkligheter hade jag inför detta, framför allt i kombination med alkoholen som intagits, men visste samtidigt att vi var många om så skulle behövas och vissa kunde behöva kylas av:






Sen vidtog kubbspel och grillning tjo och tjim på de flesta sätt och vis. 

På midsommardagen var det dags för Liseberg. Bertan och jag nöjde oss med att testa den av de nya attraktionerna som vi tyckte kunde passa; bergochdalbanan Balder, byggd helt i trä. Såg ut som ett plockepinn, uppslängt och balanserat på höjden - och det var högt, kan jag intyga! - men fort gick det, häftiga utförsstup och tvära svängar, men man slapp hänga upp och ner!

Så långt var allt i dur beskrivet. Det var hur mysigt och roligt som helst att vara tillsammans med barnen och deras härliga respektive, men min relation till mina egna föräldrar går inte i dur.

De senaste 10-12 åren har vi och barnen varit hos min far 2-3 gånger. Däremot har han under samma tid (och även längre tillbaka) varit hos oss sådär 3-4 gånger om året, förutom de senaste två. Under alla dessa år har vi stått för alla fioler beträffande mat och dryck, och han har gjort detsamma de gånger vi varit där. Men inte nu. Han la en hundring som ersättning för det han ätit utav det som inhandlats och lagats till hemma av gästerna och jag tycker det är så ynkligt! Det tog bort all glädje i det hela. Nej, han är ingen fattigpensionär, då hade det varit OK. Han är bara djävligt snål. Men det är också så att det i alla år, när det har varit samling hos min familj, tagits för givet att jag skulle stå för kalaset. Även åren när jag var ensamstående med tre små barn var det samma sak. Folk må tycka att jag är bitter och småsint, men jag tycker ändå att det är rimligt att det är nån sorts djävla jämvikt och jag är less på att det ska tas för givet att jag, och nu även de mina, utnyttjas. Senast det hände var en jul för ett antal år sen och då sa jag, aldrig mer. Nu säger jag det igen, förhoppningsvis för sista gången.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0