Sjukhusfärd igen

Sonen hittade rätt ner i en leråker med bilen, men som tur var fanns där en snäll bonde som såg det hela och drog upp honom! Hittade även sedan sina kamrater på ön ute i sjön och tillbringade natten där. Återkom välbehållen dan därpå. 

Dessvärre har sedan eländet staplats på hög. Regnet har envis fortsatt att terrorisera oss, dock lyckades vi få grillad mat till middag igår och till och med äta den ute i solsken. Det var den gluggen det var igår.

Senare på kvällen kom ett samtal från Larmtjänst som gått in i moderns lägenhet efter att en väninna inte lyckats få kontakt med henne på hela eftermiddagen och kvällen. Hon hittades på golvet, inte medvetslös, men rjält groggy. Transporterades till Danderyds Sjukhus. 

Min gissning att hon knaprat Sobril i ansenlig mängd (igen) visade sig idag riktig.  Hon är väl medveten om att Sobril inte är tillräckligt om man menar allvar, men det är inte det som är meningen heller. Vad är meningen då? Att tyckas synd om förstås! Sitter ju ensam och övergiven, ingen som bryr sig om hur hon har det, alla bara åker iväg på semester.

Det finns flera talessätt man kan använda för att belysa det hela; som man bäddar får man ligga, som man frågar får man svar, var och en är sin egen lyckas smed, det flyger inga stekta sparvar in i munnen, tex. Det finns säkert flera. Det hela går ut på att man har ett eget ansvar. Man kan inte bara förvänta sig att andra ska ordna saker, tex ens liv, åt en. Vill man prata med folk är ett bra sätt att själv använda telefonen, inte bara invänta att andra ska ringa. Vill man att andra ska fråga hur man mår, är ett bra sätt att själv ställa frågan till andra och även lyssna på svaret. Kort sagt; visa omsorg och intresse för din omgivning och du får detsamma tillbaka. Sen är ju också kroppen ett maskineri som måste underhållas, precis som alla maskiner, allt från bilar till datorer. Gör man inte det blir de fort i dåligt skick och småningom obrukbara, vilket ytterligare försvårar umgänge och social samvaro. Men det är ju också ett val man som människa gör. Framför allt när defekter redan finns i maskineriet och intellektet inte är några större fel på. 

Är det här ett försvarstal? Hoppas inte det, vill inte det. Har i många år jobbat som en gris för att få henne på fötter, men nog får vara nog. Till slut måste ändå det egna ansvaret ta vid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0