Revir

Alla vet att vi alla har ett visst revir. En gräns runt oss som vi värnar. Kommer någon över den känner vi oss hotade. Enda stället som den sätts ur spel är nog i Stockholms tunnelbane- och pendeltågssystem där man tvingas stå som packade sillar, kropp mot kropp. Det kompenseras då genom att ingen tittar någon intillstående i ansiktet, därmed avvärjs hotet med att stå så nära. Reviret vi har är olika stort beroende på var vi befinner oss. Har man som vi en stor tomt går självklart gränsen vid tomtgränsen. För en del människor spelar det inte så stor roll om nån kliver lite över den där gränsen, men det gör det för mig. Man må kalla mig både gnäll- och surkärring, men jag står fast vid min åsikt, HÄR GÅR MIN GRÄNS! Ju äldre jag blivit, desto viktigare har det blivit för mig att det som är mitt, är mitt och värna min gräns, både bildligt och bokstavligt. Tror att det har sin grund i att mina gränser tidigare har blivit överskridna å det vådligaste, eller så är det bara så att jag är en jävla gnällkärring. Spelar ingen roll, med åldern börjar jag klara att stå för det jag tycker. Så, jag blir mäkta irriterad när grannarnas ungar, och även deras föräldrar, måste ge sig in på vår strandremsa för att köra radiostyrda båtar när vi sitter på altanen och äter. Allt för att de själva inte har brytt sig om/orkat/haft lust/tid att göra sin egen remsa tillgänglig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0