Björn i sikte

På radion hör man ju (i hela landet) trafikvarningar om att det är älgar och rådjur på fel sida viltstängslet. Häromdagen lät den där reporten lite skärrad på rösten när han berättade att på E4:an nån mil söder om oss, fanns det en björn på fel sida viltstängslet. Bertan skulle passera där i eftermiddag på väg hem, så när vi pratade på telefon sa jag till honom på skämt att "akta dig för björnen". Ibland får man mer rätt än man tror eller kan gissa. När han svängde av E4 och hade kört ca 50 meter, så stog den där, 15 meter in i skogen. Snacka om ultimat, här är jag lite pirrig varje gång jag går ut i skogen, jag har inte lust att möta nån öga mot öga, men att sitta i en bil, skulle vara mer än OK! För att göra det ännu bättre, så reste den rackarn sig på bakbenen för att få koll på vilken årsmodell på bil Bertan hade! När han såg att det inte var årets så gick han ner igen och lufsade in i skogen. Om Bertan tog kort? Nej. Han hade visst försökt men blivit så upphetsad så han inte riktigt kunde koncentrera sig, om vi säger så..., vilket jag tror att man blir! Sen ska man också betänka att den här björnen var ca 2 kilometer härifrån, ett par mil närmare än den där trafikvarningen, dessutom var klockan strax efter halv fyra på eftermiddagen, då ska dom rackarna sova! Jag får fortsätta sjunga "Mors lilla olle" när jag är ute i skogen och går, så dom blir rädda och flyr!


Knuttevåndorna har ju varit stora nu i tre veckor, men idag fick jag nog bekräftat att det bästa för Knutte är att få åka hem till sin husse igen. Erbjuder ju honom varje dag att få gå ut, och försöker även locka ut honom på olika sätt. Idag frågade jag om han skulle följa med mig när jag skulle ner till brevlådan och efter några upprepningar så följde han faktiskt med! Men han betedde sig som en hund, höll sig intill mina ben, hela den 35 meter långa sträckan. Ett par gånger började ryggen och svansen att rycka, men eftersom han var intill kunde jag klappa honom och tala lugnande med honom och då gick det över. Den sista gången började han till och med att spinna och jag tänkte att, mmm, det här kanske går vägen! Då fick han syn (lukt) på nåt på andra sidan vår lilla stenmur och satte iväg dit. Det är rätt, Knutte, tänkte jag, på dom! Men på andra sidan muren fick han spel och började med den hysteriska tvättningen och svansen slog som en nyfångad lax, och sen var det järnet upp till huset och nosen tryckt mot dörren. I kombination med att våra nya möbler och vår sängkappa börjar se ut som malen har börjat äta upp dom (i Knuttes brist på aktivitet utomhus), så är det nog bara så att han nog kommer att få ett lugnare liv hos Dennis. Men det sliter ändå i mig, han är oerhört mysig och go, den lille krabaten. Men det funkar inte när det är så här, det är bara att inse.


Kommentarer
Postat av: mellanbarnet

förstår att det e tungt. men det ena behöver väl inte utesluta det andra. knutte kanske fått vanan inne att åka lite bil och dennis kanske kan ta med honom upp någon helg så får ni gosa, det kanske kan bli sommarkollo igen? värt att prova. för faktiskt vet vi ju inte vad som e knuttes problem. han kan ju faktiskt vara sjuk också och inte alls rädd för nåt. ingen vet.



puss!

2008-09-10 @ 21:05:36
URL: http://www.vickiebergenholtz.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0