Beslutsvåndan är över (nästan)

Det har varit jobbigt, och är det fortfarande, men idag tog vi beslutet att Knutte får återvända till sin husse. Vi åker ner nästa fredag till Kims examens/födelsedagsfest och återlämnar då Knuttegubben. Det har varit en jättemysig tid, ända fram till för två veckor sedan, när allt vände. Är nog svårt för de som inte sett skillnaden på honom att förstå vad vi menar, kanske Vickie förstår som såg hur han agerade uppe i stugan. Det sorgliga är att det inte har skett några större förändringar egentligen sen dess. Det är ju inte alls säkert att han mår bättre hos Dennis, men det är ändå hans katt och det är upp till honom att avgöra. Han kommer ju att se eventuella skillnader i beteendet nu mot förut. Det känns ändå som att eftersom det inte har skett några förändringar i Knuttes beteende på två veckor, är risken stor att han kommer att må ännu sämre nästa gång vi åker upp till stugan, plus att det kommer att bli en del spikande och sågande och allmänt oljud när vi fortsätter köksbyggandet. Sådana saker är ju inget som en rädd liten katt uppskattar.

Dennis är vidtalad och det känns bra, känns bra också att han ser fram mot att få tillbaka sin Knuttegubbe. Denna vånda, plus att det verkar strula och strypas med jobb, har gjort dagen till en grå dag, fast solen har skinit (heter det så?). Tog en sväng i skogen (den lugnande effekten, ni vet?) men fasiken vet om det hjälpte. Min stig hade vuxit igen av hallonsnår, så jag kunde inte gå hela den väg jag ville, jag hittade helt enkelt inte stigen (!) utan fick vända om, vilket också var smått frustrerande.

Man ska ju försöka se det positiva i tillvaron (yessss! alltid lika lätt!) och det positiva är att elektrikern kommer redan i morgon!!! Dessutom ska takpanelen hämtas i morgon, betyder att jag sen kan börja måla den asap, och få upp den även det asap. Bertan kom med tanken att den borde jag faktiskt kunna få upp och det har han alldeles rätt i! Älskar honom av många skäl, ett är att han tror på mig! Tack älskling! Brädorna ska ju sättas i vinkel mot takbjälkarna, det blir alltså stumpar på ca 75 cm. Med en spikpistol och en behändig såg borde jag definitivt kunna fixa det! Ser fram mot att ge mig på det! En klyscha som är väldigt populär i strebervärlden nu är ju "älska utmaningar" och i det här fallet håller jag med! Annars används den där klyschan i de mest tveksamma sammanhang, ibland tror jag den används som ett sätt att förflytta/rensa ut folk - klarar du inte det här, ja då passar du inte in här! Ja, man skulle kunna utveckla det där, men det får räcka så.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Ja men då ses vi hos Kim. Jag och Eddie kommer. Kör försiktigt.

2008-09-05 @ 12:55:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0