Måndag

och ensam och övergiven igen! Stackars mig. Men å andra sidan var Bertan ensam och övergiven ett par dar förra veckan när jag var på möte i Stockholm. Å andra sidan igen, är han väldigt sällan det, medan jag är det lite då och då.
I alla fall hade jag tänkt fått en del gjort, men i vanlig ordning blev det inte så. Det jag skulle gjort är en del pappersjobb som har med mitt företag att göra. Hade tänkt att jag skulle gjort det i julas, men naturligtvis blev det inte av,. och alltså inte idag heller.... frågan är när.... men jag måste göra det! Har så himla svårt att få nåt gjort på förmiddagarna, vad jag egentligen gör då vet jag inte, men tiden trillar iväg. Pysslar lite här och pysslar lite där och vips, har förmiddagen runnit iväg. Idag var jag ute och gick en sväng i skogen, eftersom det varit töväder (regn) och nu är 5 grader kallt var det ordentlig skare, så det gick att gå. Det var jätteskönt, tycker om att gå i skogen, det är rogivande. Sedan hade jag mer energi på eftermiddagen (är alltid mer effektiv då) och sydde om och hängde upp nya gardiner i Bertans arbetsrum. Himla fiffiga gardiner som kan täcka hela fönstret om man vill. Har ju emellanåt lite gäster som hänger upp handdukar och allt möjligt för att få lite mörkare när de sover i det rummet. Nu kommer ju snart Kim dessutom och ska sova där, så då kanske det behövs. Det tråkiga är bara att hon kommer samma dag jag åker till Haparanda för att jobba och åker hem igen dan efter när jag också kommer hem. Dessutom ser hon också till att Bertan slipper vara ensam........ varför kommer ingen när jag är ensam hemma???????? Men ensam är ju stark!?

Apropå Kim har hon idag fått bekräftat att det är struman som gett henne så mycket besvär. Oerhörd trötthet, koncentrationsproblem, nedstämdhet och inte minst en jobbig viktökning. Sa det till henne, men måste konstatera det igen, att hon måste ha en i grunden otrolig både fysisk och psykisk styrka som har orkat och klarat de här åren och orkat träna, byta jobb, flytta, vara utan Markus i ett år och ändå hålla både humör uppe och ett normalt liv. Det måste ha varit oerhört tufft, eftersom värdena låg bottenlåga och jag tror att hon inte var så väldigt långt ifrån total kollaps nu. Är så glad (faktiskt) att det äntligen blev konstaterat och att hon nu får medicin och så småningom kommer att må bättre igen! Puss på dig gumman! (Men nästa gång får du fasiken komma när jag är hemma!).

I morgon ska jag till världsmetropolen Kramfors för att prata jobb, det är annonsringeri det handlar om igen.

Nu: TV!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0