Ångest och förtvivlan

Idag har det inte varit nån bra dag. Det var lite halvkallt inne i morse eftersom det varit en klar natt och var bara 7 plusgrader ute, tände alltså i spisen. Spiseländet ville inte, utan rök in. Har ju en stor respekt för eld så med hjärtat i halsgropen, och fullt med rök i köket försökte jag röra runt i tändluckan för att få upp draget. Efter en stund lyckades det och det drog ut där det skulle = skorstenen.

Det där var väl ändå en skitsak. Det värsta är Knutte. Igår tyckte jag ju att det kändes lite bättre, idag är det minst två steg tillbaka. Han har legat i sängen hos mig inatt och följde med upp i morse för att få mat, helt normalt beteende, svansar runt och spinner. Men när han ätit var det järnet upp för trappan igen och in under sängen i arbetsrummet. Där har han sen legat idag. Det gjorde han stundtals igår också, men då kom han ner och låg på sängen i mitt arbetsrum när jag satt och jobbade, det har han inte gjort idag. Har lämnat dörren öppen när jag gått ut för att han ska kunna välja, men det är bara en gång han kommit ner och kollat. Då satt han i dörröppningen när jag kom med tvättkorgen och försvann som en oljad blixt när han såg mig - upp under sängen. På seneftermiddagen tog jag med hans leksak för att se om det gick att locka fram honom och det gjorde det, ganska snabbt kom han fram och låg och brottades med snöret. Men ingen lång stund, sen övergick han till att tvätta sig. Efter jag ätit kom han ner en sväng och ville kela. Vi gjorde så en stund men rätt vad det var började svansen slå och helt plötsligt började han tokslicka ryggslutet och så - tvärrusning upp för trappan och in under sängen. Det känns så vansinnigt jättetråkigt och jättejobbigt det här. Katten är helt förbytt mot för en vecka sen, det är inte samma katt! Har svårt att tro att det är nåt fysiskt fel på honom, då skulle det klia jämt och dessutom är det svårt att se att klådan skulle komma i samma stund han kliver ur bilen däruppe. Undrar däremot om alla dessa förflyttningar har blivit för mycket för honom; först från Dennis och hit, vara här i fyra dar, sen härifrån upp till stugan i fyra dar, tillbaka hit i två veckor, upp till stugan i två veckor, tillbaka hit för ett dygn, upp till stugan för ytterligare två veckor, hem hit i tre veckor, stugan igen och det var då det hände. Har dock tyckt att han verkat må bra, det gjorde ju även Dennis som känner honom mer väl än nån annan. Dock mår han definitivt inte bra nu, och det gör inte jag heller. Det känns skitjobbigt det här! Lider med Knuttegubben, men vet ju inte vad i hela friden jag ska göra, men så här kan vi inte ha det, varken Knutte eller jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0