Feeling down

Har sen några år en ganska ansträngd relation till min mor. Det finns väl inget som tyder på att den blir bättre. Känner mig också ganska ambivalent  till henne, ska jag tycka synd om och försvara eller ska jag anse att hon fortfarande har så pass mycket förstånd kvar att hon vet vad hon gör och inte gör och vad det medför? Det som aktualiserade det hela idag var när jag pratade med Vickie och frågade om hennes mormor hört av sig och hon bekräftade att så var fallet. Mormor hade ringt henne en kväll i förra veckan och bjudit in henne och Jonas till 70-årskalaset den 10 maj. Men det var inte nog med det, utan hon hade också varit noga med att tala om att kom man på kalaset fick man också se till att diska och kanske också göra i ordning maten som skulle bjudas på.  Detta säger hon till ett barnbarn hon inte haft någon kontakt med på ett och ett halvt år, inte sen Vickie ringde henne för att få reda på hennes personnummer för att kunna byta efternamn, till just hennes mormors släktnamn. Jag fick samma föreläsning när hon ringde mig för att kombinera att gratta mig på min födelsedag och samtidigt bjuda in till sin egen. Blir både förbannad och ledsen. Varför hela tiden detta "så här eländigt har jag det, tyck synd om mig"! Alla vet vi att fysiken inte är vad den varit eller vad den SKULLE kunnat vara och vi har i alla år (ja, dom gånger det varit nån inbjudan) fixat disken och ÄVEN hjälpt till med matlagning. Det skulle i så fall räcka med att säga det till mig och syster Anné, vi kan ju föra det vidare.


Det här kalaset kommer för vår del väldigt olämpligt. Hade vi haft en susning om att det skulle bli hade vi nog skippat Barcelonaresan, eftersom detta innebär att det blir tre helger på rad som vi inte är hemma. Detta i den mest arbetsintensiva perioden, både när det gäller Bertans ordinarie jobb, samt allt som vi har här hemma, med köksbygge, fönsterbyte och vedhantering. Det känns djävligt omotiverat att åka neråt ytterligare en helg. Det kostar både tid och pengar.  För vad?  Att sitta av 3 timmar runt ett bord och äta varmkorv med potatissallad, som Vickie sa, som för övrigt har samma tvehågsenhet till det hela. För att uppvakta nån som inte egentligen bryr sig, som aldrig frågar efter hur det är, vad man gör, hur man mår, hur ens barn har det, vad dom gör, hur dom har det osv osv.


Ovanstående funderingar är en anledning till att jag känner mig down, förmodligen den största. Bertan är i Östersund, andra ensamma dagen nu, och snön vräker ner, gör inte saken bättre. Snöade hela förmiddagen och hörde på radion att det ska komma ännu mer i natt och i morgon så jag insåg att det var lika bra att åka och handla idag, medan man KANSKE kunde komma upp för vår backe. Det var på håret, gammal is har varvats med ny blötsnö, som frusit till och ovanpå det torrare nysnö, riktigt jävla slirigt!

VAR FAAN ÄR VÅREN?  Ge mig vår, sol och ett förlåtande sinne!


Kommentarer
Postat av: vickie

livets stora gåta är att älska, glömma och förlåta.
så lyder iaf talesättet. i många fall har jag valt att bara älska och i vissa fall bara glömma och inte förlåta lr tvärtom, i vissa speciella fall har jag kunnat både älska, glömma och förlåta. du kanske ska välja din ståndpunkt i det här för din egen skull så att du får ett avslut. för jag tror inte du kommer bli mer klokare på det här.
och du, man behöver inte alltid tycka om alla man älskar!

puss!

2008-04-09 @ 09:14:22
URL: http://vickiebergenholtz.com
Postat av: Tina

Du låter som en klok gammal gumma! Men du har rätt, till slut ska man kanske komma fram till nån slags ståndpunkt.

2008-04-09 @ 09:58:07
URL: http://tinaerikssons.blogg.se
Postat av: Airam

Gamla dum och elakheter förstärks ibland med åldern. Själv väljer jag (till skillnad mot en syster som alltjämt väntat på en positiv förändring) att se på morsan´s "speciella" personlighet som en slags funktionsstöring. Jag hoppas ju aldrig på att tex en med down syndrom ska funka bättre. Ser jag lika på min mor så mäktar jag bättre med hennes egenheter och ger henne därmed inte så stor chans att suga ur all min energi. Nu är ju min egen mor predement, men vissa dagar är hon helt solklar. Då får jag akta mig. Somliga människor tycks viga sitt liv åt att vara martyrer. Det är ju SÅ urbota dumt att tro sig få uppmärksamhet och kärlek via gnäll. Men bara genom att påverkas av det har man ju gett av sin egen harmoni. Stålsätt Dig. Din mor har ingen som helst rätt att sänka Ditt mående.

2008-04-20 @ 09:22:41
URL: http://www.airam.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0