Stugöppning

Under förra veckan bestämde vi oss att nu jäklar suger det för mycket efter att öppna stugan för säsongen, så i fredags åkte vi upp. Vi visste att det var mycket snö kvar här, trots tövädret som varit, dock var det mer än vi trott. Idag, efter tre dygn med riktigt soligt och varmt väder, ligger det upp mot 70 cm kvar på många ställen.
 
Men vi är här och har haft fantastiskt sköna dagar. Solen har lyst från en klarblå himmel varje dag, temperaturen maxat på ca 16 grader och vertanen har gett oss möjlighet att sitta ute och äta varje kväll. 
 
 
 
Och jodå, bikiniläge har det faktiskt varit!
 
Men det har inte bara varit glada dagar. Alllt eftersom solen töat bort snö på solaltanen, upptäckte vi att det vi trodde var en tjälskjutning, var mycket värre än så. Tjälskjutningar kan förvisso göra mycket skada de också. 
 
När vi blev tvungna i januari att åka hit och skotta taken, så hamnade ju all nerskottad snö på altanerna nedanför och på solaltanen har tyngden blivit för stor. Brädorna har inte gått av, men själva bärlinorna under altanen har lossnat från sina fästen, så altanen ser ut som en hängmatta. 
 
 
Hur det ser ut på den andra utealtanen, där vi har matplatsen (när vi inte sitter inne på vertanen) vet vi inte säkert än, för där ligger fortfarande ett stort snöberg kvar. Det såg ju ut så här efter takskottningen.
 
 
Betydligt mindre där nu såklart, men för mycket för att kunna ta sig dit.Tacksamma ändå att alla fönster inne på vertanen har stått emot snötrycket.

Mardrömsbeskedet

Den 24 mars, vid 9-tiden på kvällen, fick vi telefonsamtal från sonen som berättade att deras yngsta, Nora, 4 år i maj, har cancer. Det var den värsta stund jag haft i mitt liv, kan jag säga.
 
En knöl de upptäckte i julas och som de varit på flera läkarbesök för, och när det äntligen gjordes en biopsi på den, så besannades deras värsta farhåga.
 
Men när det väl blev konstaterat så har det gått fort. Många undersökningar och tester som tack och lov visat att det inte finns någon spridning i kroppen och att hennes blodvärden är bra.
 
Förra helgen lades hon in på sjukhuset för att göra de sista undersökningarna och testerna för att på torsdagen få sin första cytostatikabehandling.
 
Första dagen hade hon alla krafter kvar så att ligga stilla under tiden fanns ju ingen mening med när man kan köra rally i korridoren.
 
 
Sen har hon blivit tröttare för varje ny behandling, och än mer trötthet kommer nog nu efter. Sen i lördags kväll är hon hemma igen, till både sin egen och systrarnas glädje. Om tre veckor är det sedan dags för nästa omgång cytostatika.
 
Medan Nora och hennes föräldrar var på sjukhuset bodde Kim med de stora barnen och valpen Astrid hemma i huset. Ibland kan ont ha något gott med sig eftersom Kim fortfarande var sjukskriven efter sin Covid och kunde ställa upp. Det hade hon säkert gjort ändå.
 
 
 
 
 

Bakslag

Oj, vad dagarna går fort. Det blir väl så när varje dag egentligen är den andra lik. Så har vi ju varit förkylda också, och inte orkat ta itu med någonting heller. Passade på att testa oss när Kim var här och kunde hämta testset åt oss, men nej, inte Covid, bara en rejäl bondförkylning som fortfarande känns av. Våren här, hittills, har inte bjudit på någon stor värme, men töar gör det ju ändå som tur är och i går söndag var det riktigt fint. Fick krattat lite på gräsmattorna, och unnade oss också lite rosé i solen.
 
 
Bara lite snö kvar i skugglägena.
 
 
 
Idag ser det ut så här:
 
 
 
Ett par decimeter vacker, fluffig snö.....usch! Men, det ska bli plusgrader igen och eländet kommer att töa bort....
 

Livets orättvisa

Det har varit, och är, en jobbig tid sedan en och en halv vecka tillbaka. Samma kväll som lilla Ellie med föräldrar åkte hem fick vi besked om svår sjukdom i familjen. Världen stannade upp, livet blev liksom satt på vänt. Chock och sorg. Samtidigt går ju livet ändå vidare och den första chocken lägger sig. En god sak var att Kim kom på besök, hon kom i måndags och åkte hem igen i fredags. Men under de dagarna kunde vi i alla fall ha det bra och mysigt, även fast molnet ju hängde och hänger över oss.
 
Hon är ganska återhämtad efter sin Covid, väldigt trött fortfarande, men smak och lukt i det närmaste återställt, vilket gjorde att hon kunde njuta av Cavan hon bjöd på tillsammans med praliner från företaget som levererar sådana till Nobelfesterna.
 
 
En trevlig stund i solskenet på Skärtorsdagen, tillika min födelsedag. En räkcoctail, potatisgratäng och en väldigt mör köttbit till middag gjorde dagen riktigt bra.
 
 
 
 
 

Veckans glada dagar

I måndags fick vi efterlängtat besök av kvicksilvret/barnbarnet Ellie och hennes föräldrar. Det är ändå inte så väldgit många veckor sedan vi sågs, men ändå märker vi så stor skillnad på henne på nu och sist, pratar långa meningar, springer som en gazell och klättrar i trappan som en stenget.
 
Mysigt, mysigt och mysigt har det varit, både med henne och hennes föräldrar. Veckans gladaste dagar!
 
 
 
 
Första dagen gick det att åka lite pulka, sen blev snön för blöt så då fick pulkan åka själv.
 
 
Påskhararna målas. I lager på lager....

Fönster

Äntligen är det sista fönstret målat! Totalt 15 fönster har jag målat, fördelat på förra vintern och denna, på båda sidor. Varje sida har först tvättats, en del har sedan oljats in med en blandning av linolja och balsamterpentin, grundmålats och sedan två slutstrykningar, de flesta har dock inte behövt strykas med oljeblandningen. Så varje sida av fönstren har tagit minst 4 dagar + 1 extra dag att ligga och torka ordentligt efter sista strykningen.
 
 
Det är gamla fönster som suttit i det här huset, en del satt här när vi flyttade in, andra stod ute i lagårn. De fönster som fanns i huset var av det gamla slaget; englas och en lös fönsterbåge som sattes in till vintern och plockades ut på sommaren. Därför har vi ganska många likadana, dock är det inte samma storlek på alla. Ska väl också säga att arbetet med att först skrapa bort all gammal färg på fönstren, har kära maken gjort.
 
 
Om allt går som det ska så kommer vi när snön är borta att börja projektera för att bygga en veranda utanför mitt arbetsrum, en altandörr finns där sen oj, 2010. Det känns roligt att återanvända fönstren, att de åter får göra nytta i huset. De ska utrustas med lite spröjs också. De stora får hamna på långväggen och de lägre på kortsidorna. Det kan bli hur bra som helst!

Vårgörardags

Efter flera dagar med mulet väder sken solen i förmiddags och då får man ju tillfället i akt att lapa lite sol. Det härligaste var att man kände hur mycket varmare den var nu mot sist vi hade möjlighet att sola lite grann. Vi har ju fortfarande en massa snö kvar, men det kändes tydligt att nu är våren på gång!
 
Så när det drog in moln vid lunchtid blev det vårgörardags i köket (räcker med ett rum i taget). Att putsa fönster är inte det roligaste, men de var oerhört lortiga och då blir det åtminstone tillfredsställande när man ser den stora skillnaden.
 
Lägg sommarsäsongsgulrutiga gardiner till det och våriga färger på bordet och att solen kom fram igen när vi var färdiga, så kändes livet lite lättare.
 
 
Det blev nämligen lite tungt i livet sent i går kväll när vi fick reda på att äldsta dottern är bekräftad Covid 19-positiv. Började som förkylningskänsla i torsdags, men eftersom hon skulle åka till Sälen i helgen för en veckas semester, var hon ju tvungen att testa sig. Alltså ligger hon isolerad hemma istället för att åka skidor i Sälen. Än så länge är hon inte speciellt sjuk, vilket jag ju innerligt hoppas att hon inte blir, dock verkar smak och lukt försvunnit för henne.
 
 
 
 
 
 
 
 

Påslakansblus

Jodå, den blev. Efter ett tag. Mönstret höll dock inte måttet, ha ha. Det vill säga, jag fick göra nytt och göra rätt. De delar jag visade förut blev hopsydda i sidor och axlar, men det blev för litet.
 
Skam den som ger sig, omritat mönster och fram med andra sidan av påslakanet, sen blev jag ganska nöjd med resultatet. En helt OK vardagsblus att använda när vädret blir lite varmare!
 
 
 

Väder

Oj, nu var det längesedan det blev något skrivet här. Å andra sidan händer det inte mycket i livet i dessa pandemitider, den ena dan är den andra väldigt lik. En dag i veckan ett snabbt besök i mataffären och sedan den vanliga lunken här hemma. Det enda som finns att skriva om är väl vädret, vilket alltid är kul att ha noteringar om här när man vill gå bakåt i tiden för att se hur innevarande årstid såg ut för ett år sedan.
 
Faktum är ju att vi haft ett par veckor med väldigt våraktigt väder, snödjupet har sjunkit från 6 dm till ca 2 dm. Toppade den 25/2 med 9 grader. När "värmen" och solen kom och snön började bli grävbar ägnade vi två dagar åt att skotta fram vår fikahörna och kunde en fredagseftermiddag säsongsinviga den med ett glas rosé i solen.
 
 
 
I fredags, en vecka senare, satt vi där igen, skillnaden syns.
 
 
Det bästa är att det varit ungefär lika fint väder uppe i stugan, så vi har känt oss ganska säkra på att inte behöva åka upp och skotta taken där igen. Tills häromdagen, när prognosen för slutet på den här veckan lovade 4 dm snö igen, både här hemma och där. Som tur är har de idag tagit bort den mängden nederbörd. Håller tummarna att de inte lägger tillbkaka den.
 

Den som spar den har

alla sina gamla uttjänta påslakan kvar, nästan. Åtminstone de som har ett mönster jag tycker om. Tänker att de kan jag göra något av. En del har det blivit genom åren, några klänningar till barnbarnen, några förkläden till andra.
 
Nu ska det bli ett par blusar och linnen har jag tänkt. Sydde ju ett par blusar förra året av billiga stuvbitar jag hittade i tygaffären. Skissade av en blus jag redan hade och de blev helt OK. De som hängt här ett tag har sett dem.
 
Dock tänkte jag nu göra det mer ordentligt, så jag köpte mönsterpapper och ritade upp mönstret (meckigt men värt det) för att slippa giss-skissa varje gång.
 
Så nu är delarna tillklippta och väntar på att bli ihopsydda, och för mig att se om mönstret funkar eller behöver korrigeras....
 
Tidigare har jag hållit till på köksbordet när jag klippt till och nålat, vilket ju har alldeles fel arbetshöjd. Tanken på ett eget arbetsbord kom och samtidigt idén till hur det skulle fixas; hopfällbara träbockar och en melaminbelagd skiva! Voila! hopplockbart arbetsbord i rätt höjd! Kära maken förlängde benen lite.
 
Så så här liggerr nu de tillklippta delarna på det nya arbetsbordet, till höger syns tyget från rätsidan. Tänker att det blir snyggt till jeans.
 
 
 

Tunga nyheter

När jag var hyfsat liten, kanske tre fyra år, använde vi det huset vi senare flyttade in i som sommarstuga. Minns att jag sov i en säng (eller kökssoffa?) som hade en halmmadrass, det prasslade om den när man rörde sig. Till det ett gammalt täcke, kan gissa att det var tagel i det, det var väldigt tungt. Men minns också att jag tyckte det var mysigt. Både med prasslet och tyngden.
 
Det här med sovkomfort är ju viktigt och blir bara viktigare ju äldre och mindre förlåtande kroppen blir, samt att det överhuvudtaget inte är lika lätt att somna längre som det har varit. Upptäckte för ett tag sen att vår bäddmadrass, med memoryskum, inte följer kroppen längre utan är nertryckt i mitten hela tiden = stel i ryggen på morgonen. Vi vände på den men det blev inte stort bättre. Alltså bestämdes att köpa ny bäddmadrass.
 
När vi vände på madrassen upptäckte vi också att våra istoppstäcken har gjort sitt, fyllningen har klumpat ihop sig och gör inte riktigt det de ska.
 
Så nya täcken också.
 
I helgen när vi var hos sonen berättade han att han köpt sig ett tyngdtäcke och jag mindes mitt tunga täcke från barndomen och tänkte att man kanske ska testa? Det har ju pratats så mycket om dem.
 
Så igår inköptes en ny bäddmadrass (inte memoryskum) och ett tyngdtäcke. Vi tänkte att vi testar ett till att börja med, de är ju inte billiga.
 
 
Så här ligger madrassen på svällning över natten och är nu ilagd i sängen. Blir spännande att testa den i natt.
 
 
Och i den här väskan låg tyngdtäcket, det har jag sovit under i natt. Och ja, det var lite samma känsla som när jag var barn. Det väger sju kilo och är en bedrift att få in i påslakanet. Det enda jag egentligen reagerade på var när man ville vända på sig, det var tungt för fötterna när man skulle skuffa till det. Kör det några nätter till, sedan får kära maken köra sin testperiod.

Barnbarnshelg

Jodå, vi kom iväg ner till barnbarnen! Alla, både barn och vuxna mådde bra, inte ens de minsta två som brukar kunna vara åtminstone LITE snoriga året runt, var det.
 
Första dygnet i Skokloster hos de tre stora tjejerna; de visste inte om att vi skulle komma, så överraskningen blev stor. Det blev en mysig fredagskväll och en härlig utedag på lördagen.
 
 
 
 
Efter detta röj hade Ebba sin ridning, så hon var ganska trött på eftermiddagen.
 
 
Det fjärde lilla yrvädret blev lika glad hon när vi kom, det lektes och visades upp både det ena och det andra. Till slut var hon så trött så hon nästan stog upp och sov, och det var snudd på att mormor skulle få natta henne, men i sista sekund ändrade hon sig, mamma är ju såklart bäst!
 
På söndagen lite pulkaåkning och en skön promenad, och såklart massa lek och bus. Den dagens stora grej för Ellie var när hon upptäckte/lärde sig att hantera träkniven som är till för att "skära" träfrukterna. 
 
 
 
Trött var hon den kvällen också, men gick med på att lägga sig när hon fick veta att vi skulle vara kvar till dagen efter.
 
Trötta var vi också när vi kom hem, det är intensiva dagar och kanske inte världens bästa sömn, men sååå värt det!

Bedrövlig helg

En riktigt bedrövlig helg har vi haft; vi skulle ju få besök av de tre stora barnbarnen och vi släpade sängar från garaget och bäddade soffor, handlade och fixade. Och så på torsdagseftermiddagen fick vi veta att Ebba fått gå hem från skolan eftersom hon hade ont i hals och huvud och lite feber.
 
Det är där kvalen kommer in, ställa in eller hoppas att hon "bara" har en vanlig förkylning? På fredagen var läget oförändrat och vi var tvungna att ta ett beslut. Herregud så svårt det var! Samtidigt ÄR vi rädda för den här lömska smittan, som slår så väldigt olika och vi visste också att det fanns fall av Covid på hennes skola, så egentligen fanns det bara ett beslut att ta. Men sååå tungt det var, tårarna rann mest hela den dagen. Sen visade det sig att hon på lördagen var ganska pigg, men då var det ju försent, och ingen garanti ändå för att det inte var Coronasmitta heller.
 
Desto roligare idag då när sonen hörde av sig och frågade om vi ville komma till dem på fredag, det blir bara en natt, men allt är bättre än inget. På lördagen åker vi sen till Väsby och tar in ett par nätter och får umgås det fjärde lilla underket.
 
Nu håller vi alltså verkligen alla tummar och stortår att ingen inblandad blir sjuk......
 
 
 

Färdiga

I dubbel bemärkelse färdiga, framför allt kära maken. Idag blev det tredje taket också skottat och stackarn har ont ryggen, det känns nog i hela kroppen för den delen. Enorma mängder är det och huset ser smått begravt ut.
 
 
 
 Ännu värre ser det ut från insidan, framför allt utanför vår vertan. Som tur är hade vi lämnat två dörrar öppna för att det inte ska rasa ner snö från delen som inte är inglasad och trycka in glasdörrarna. 
 
 
 
 
 
 Vi hade tänkt vara kvar tills på onsdag och ge oss tid att ta ner det sista av den gamla tapeten, men i går fick vi en glädjande förfrågan om vi vill ha besök i helgen av sonen med familj, så vi åker hem i morgon så vi hinner få upp lite värme i huset hemma innan de kommer.

En oplanerad resa

I det senaste snöovädret gick ju snöandet över i regn och hjälpte till att mängden snö på våra tak minskade. I Västerbotten gjorde det inte det och förra helgen fick vi veta att läget på våra tak var "ansträngt". Vi hade en del våndor om vi skulle åka eller vänta, det skulle nämligen snöa mera. Så togs den prognosen bort och då var det ju bara att ge sig iväg.
 
Vintern 2018 var vi också tvungna till en akututryckning och tyckte det var mycket snö här när vi kom upp, men den här gången var det mer.
 
Grannen här plogar upp en parkeringsficka åt oss som vi når från deras väg, sen har vi ca 100 meter att gå fram till vårt hus. Fast det gick inte att gå, inte utan att skotta först. Så de första två timmarna ca gick åt till att skotta oss fram dit.
 
 
När vi kom fram runt hörnan på garaget möttes vi av den här synen.
 
 
Väl inne i huset kunde vi konstatera att vertantaket var intakt, tack och lov, men att det är mycket på både det och hustaket kunde vi konstatera inifrån.
 
 
Några tak hanns inte med den eftermiddagen, tiden gick åt till att skotta fram till garaget för att få ut snöslungan och försöka bredda den gången vi grävt. Kära maken fick mer lyfta och trycka slungan framför sig, än att den gick själv.
 
 
Jag började skotta en gång till gästhuset men orkade inte ända fram, utan fick göra klart det dan därpå, när kära maken började med garaget, det tak vi bedömer är det svagaste.

 
 
 
Vi kom hit i onsdags och bedömde att vi nog skulle kunna åka hem igen på söndag, men i går, torsdag, insåg vi att det finns ingen chans att orka tre hus på tre dagar. Så idag blev det en vilodag och en tur till Vännäs för att fylla på matförrådet. 
 
 

RSS 2.0