Förintelsens minnesdag

Idag är det förintelsens minnesdag. En väldigt viktig dag, för det hemska folkmordet nazisterna begick får aldrig glömmas. Aldrig, och framför allt tror jag det är viktigt att lyfta det extra mycket i dessa dagar när så mycket bruna krafter samlar sig ute i Europa och även i Sverige.

Det finns ju inte så många kvar i livet som kan vittna om hur det var, och vad som skedde. Det finns ju tyvärr röster som hävdar att det aldrig har hänt, att det är en lögn.

Som tur är finns ändå många människor kvar vars släktingar satt i dessa dödsfabriker, och som kom levande därifrån och kunde, i den mån de orkade, berätta vad som hände. Dessa deras barn, och andra släktingar, kan ju fortfarande berätta.

Själv har jag faktiskt känt två personer som suttit på dessa ställen. När jag var i 15-årsåldern hade jag en pojkvän vars föräldrar var från Polen och den ena föräldern hade suttit i Treblinka och den andra i Auswich. Förmodligen precis i slutet av kriget eftersom de klarade sig undan därifrån.

Nazisterna fängslade inte bara judar, de här var kristna, men som sagt polacker. Minns att jag blev väldigt djupt berörd när jag fick se det tatuerade fångnumret på en av deras armar, det blev så fruktansvärt tydligt, verkligt. Det här var i början på 70-talet, men mamman drömde fortfarande, efter så många år, ofta mardrömmar.  


Lite mycket vinter

Ett bra tag nu har vi tyckt att vi haft en behaglig vinter, förvisso några dagar för ett tag sedan när termometern envist låg mellan -15 och -23, men inte mer än ca 1 dm snö. Det har blivit ändring på det, kan jag säga. Sedan fredag lunchtid har det snöat oavbrutet, och jag får frossbrytningar av flashbacks från förra vintern och den fullkomligt vansinniga (1,65 m) snömängd vi hade då. Vad värre är, är att enligt prognosen är det här bara början; det ska fortsätta snöa mer eller mindre oavbrutet tills på onsdag. Sisådär 4 dm, ovanpå de 4 dm vi nu har. Bara det faktum att plogbilen har varit här tre gånger bara idag, säger en del.

 
 
 
 
Positivt är ändå att jag smugit igång årets första odlingar. Basilikan är sådd och har börjat titta upp, ett antal tomatfrön har också petats ner och det KAN anas en ansats till något som vill komma upp i en av krukorna. Dessutom har det lagts en massa gula ärter på en jordyta som ska ge oss goda ärtskott om en vecka cirka! Dessutom roten från en av våra egna purjolökar som fick hamna i lite vatten och har börjat växa på nytt! Det ska bli spännande att se vad det blir av den, om det blir brukbart eller inte!
 
 
 
 

Vardagslunk

I det här bekväma pensionärslivet flyter dagarna ihop, och av någon anledning går ändå tiden väldigt fort. Kanske just för att den ena dagen är den andra väldigt lik. Det händer liksom inte några revolutioner, samtidigt som vi är sysselsatta hela dan.

Livet just nu handlar mest om att få färdig hallen på övervåningen. Tapeterna kom ju upp före jul, men sen är det ju allt det där andra, det som tar mycket tid; väggarna ska målas, inte en gång utan tre gånger. Alla dörrfoder, golvsocklar och taklister likaså, och det tar sin tid. Golvsocklarna och dörrfoder är klara och på plats, och det ser ju mycket trevligare ut. Problemet är taklisterna som måste upp innan vi kan spika upp den sista biten pärlspont på väggen. Där den ska vara sitter stödet för bräderna vi måste stå på i själva trapphuset för att få upp taklisterna och kära maken kan för tillfället inte få upp höger arm ovanför huvudet…..

Han har haft ont, rejält, i axeln sedan förkylningen som kom för tre veckor sedan och den eländiga förkylningen vill inte helt släppa för någon av oss. Ena dagen bättre, andra sämre, oerhört frustrerande. Samtidigt skönt då att inte behöva ut och jobba!

Men som sagt, mycket annat blir gjort under tiden vi väntar på att axeln ska läka.

 
 
 

Idag vaknade vi till säsongens hittills kallaste dag -21. Blodmånen som fanns idag, gick jag inte upp och fångade. Däremot några bilder från en väldigt vacker dag ändå.

 

 

 
 

Den sista bilden är den nya dekorationen på trappen; frös in överblommade tulpaner bara för att se hur det blev. De överlever lite till så länge det är så här kallt!

 


De, dem och dom

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad som hänt. För 15 år sedan såg jag aldrig (vad jag minns) någon som inte visste när de skulle skriva ”de” och när de skulle skriva ”dem”. Idag verkar det som ett totalt hjärnsläpp har drabbat alla under 35.

Det verkar som att de tror att alla gånger vi i dagligt tal säger ”dom”, så ska det skrivna ordet vara ”dem”. Och så är det ju inte.

För något år sedan var det en del diskussioner i tidningarna om vi faktiskt borde byta ut orden ”de” och ”dem” mot ”dom”, även i det skrivna språket, eftersom det aldrig är någon som använder dem i det talade språket. Det tycker jag vore en bra idè, för som det är nu, är det bara sorgligt att läsa dessa texter där ”dem” konsekvent används, oavsett om det är korrekt eller inte.

Kan inte låta bli att undra varför man inte skriver ”dom” i stället, det är helt accepterat att göra det idag. Istället verkar det som tendensen att konsekvent skriva ”dem” i stället ökar. Det tråkiga är ju att de som inte vet/kan höra, när vilket av orden ska användas, ju lite ändå gör bort sig. De tror att de är korrekta, men visar ju att de inte kan, inte förstår. Skriv konsekvent ”dom” så är det ingen som reagerar.

För de som ändå vill få kläm på det hela, så läste jag för ett tag sedan ett par bra tips för att hålla isär när det ska vara det ena eller det andra: tänk på engelskans they och them. Sätt in de orden i din text så ser du vilket av de svenska du ska använda.

De gick ut för att möta gästerna och hjälpa dem in.

They went out to meet their guests and to help them inside.

Det blir liksom lite tokigt att skriva/säga ”them went out to help they/them inside!!!!!

Det andra är att ersätta ”de” med ”vi” och ”dem”, med ”oss”, för att se vilket som passar

Vi/de gick ut för att möta gästerna och hjälpa oss/dem in. Också ett enkelt sätt att hålla isär det hela.

Nu är det ju så att jag är lite av en språkpolis, men jag tycker det är tråkigt när språket förstörs. Tycker också det är tråkigt när man hör folk slänga in engelska ord i varannan mening de uttalar. Självklart har vi många engelska uttryck vi använder, och det är OK, men inte hela tiden.

Sen är det också så att många av dem som inte kan hålla isär orden också säger sig värna om svenska traditioner, seder och bruk. Får inte ihop det………..


Nyårsvecka i stugan

Det sista jag skrev i förra inlägget var ”gott liv”, och det har vi här uppe i stugan, men det är också ett förkylt liv. Kim och kära maken var först ut och blev dåliga i lördags när vi åkte hit upp. Sedan smittade de mig, så jag har min peak nu. Å andra sidan spelar förkylning inte så stor roll när man inte ska bli frisk i tid för att kunna gå till jobbet längre. Å andra sidan hade vi ju tänkt hinna jobba lite på nya lilla rummet/förrådet, men det orkar vi inte.

Men ett gott liv har vi väl ändå haft här; när vi kom hit låg ju inomhustemperaturen på 11 grader, som vanligt. Kim kläckte den briljanta idén att vi behövde en Irish Coffe och så fick det bli!

 
På söndagen rasade det ner ett par decimeter snö, vilket var väntat, men det lilla underverk som naturen skapade åt oss, var inte väntat.
 
 
 
 
 
 
 

Nej, det finns ingen chans att någon inifrån eller utifrån skulle ha kunnat fixa det, inga grannar runtom, vi själva inomhus hela tiden. Vi tog det som en liten hälsning.

Så en stilla, med tanke på att vi alla var förkylda, nyårsafton med god mat och lite cava att skåla i. Inga fyrverkerier, men Kim fångade till sin stora lycka ett vackert norrsken.

 

Igår placerade vi Kim på tåget hem igen och stannar kvar själva några dagar till.


RSS 2.0