60

På lördag fyller jag år. Jämna år. 60. Kan inte förstå det. Allvarligt. Kan inte förstå det. Det är inte jag. Kan inte förlika mig med det.
 
Hade en liten åldersnoja när jag fyllde 30, tyckte jag blev gammal, gick över en gräns till en annan värld. Upptäckte nog hyfsat snart att så var det inte.
 
40 var inga problem. 50 kändes lite onödigt, men fick väl vara OK.
 
Så är det inte med 60. Det spelar ingen roll att det sägs att 60 är det nya 50. Nu är det en KLAR skiljelinje. Hur man än försöker förneka det så går man ur medelåldern och in i ålderdomen. Det är inte jag. Känner mig i sinnet precis som vid 30, fast klokare, gladare. Har lyckan och förmånen att vara frisk. Visst talar kroppen om att den är brukad, ryggen klagar ibland, men det gör den på många, många mycket yngre människor också.
 
Tycker att människor i min ålder (och yngre) ser gamla ut, mycket äldre än jag. Väl? Har mycket lättare att identifiera mig - på alla sätt - med yngre människor.
 
Älskar ju fortfarande, nu mer än vid 30, att dansa. Då menar jag inte vals, foxtrott eller annan styrdans, utan att ge järnet. Låta musiken genomsyra kroppen och bara ge sig hän. Hur länge får man göra det? Går gränsen nu? Eller är det då man tar plats i det som jag föraktfullt har hörts kallas russindisco? Är man att förakta då?
 
Självklart är det bättre att fylla 60 än att inte få göra det, att inte finnas kvar. Självklart är jag glad över att vara frisk, fortfarande kunna dansa och sjunga. Och ja, jag inser ju att inget går att vända.
 
Men jag har svårt att identifiera mig med att bli 60.
 
Men inget ont som inte har något gott med sig. För ett tag sedan fick jag veta att mina nära och kära har planerat en överraskningshelg till mig. I morgon åker kära maken och jag ner till huvudstan och tar in på The Winery Hotel i Solna, Vinprovning, middag och allmänt välmående. Älskling tack!
 
På lördag ska jag och döttrarna ut på något, de har inte gett mig minsta hint om vad. Det ska bli väldigt spännande och roligt!
 
Lördagen avslutas med familjemiddag hos sonen och hans familj i Skokloster, vilket också känns oerhört roligt, det är ju inte helt ofta vi kan samlas allihop!
 
Avslutar med en bild på när jag verkligen inte inser hur gammal jag är och går loss på trumman en kväll när jag låter mig svepas med.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0