Medan han lever

Läser åter om en kvinna som blivit misshandlad av sin man och där en del vänner inte tycker misshandeln angår dem. ”Han är en genomtrevlig kille och han har aldrig gjort mig något”.

 

Deras budskap är ju att misshandeln är OK, både till henne och till honom.

 

”Oj, slog han halvt ihjäl dig, det var ju tråkigt för dig. Men vet du, det har inget med mig och min relation till honom att göra, det är mellan er.”

 

För det är faktiskt så, att reagerar du inte på en misshandel eller annat övergrepp, då bekräftar du för både förövaren och offret att det inte spelar dig någon roll. Du accepterar det skedda, det är OK för dig. Du väljer sida. Förövarens sida.

 

För förövaren innebär det att hans liv fortsätter som tidigare, bibehållna vänner och förmodligen misshandel/övergrepp i nästa förhållande också.

 

För offret är det värre, hon får leva både med övergreppet och sveket från sin omgivning. OCH bekräftelsen att hon inte är värd bättre. Att det skedda inte har någon betydelse. Att HON inte har tillräcklig betydelse för annan reaktion än ”oj då”.

 

 

När jag, efter många, många års vånda kom fram till att jag av olika anledningar till slut var tvungen att berätta om de sexuella övergrepp jag utsatts för i barndomen så valde mina närmaste att avsluta relationen med förövaren. De valde mig. Det är jag oerhört tacksam för.

 

Dock finns det andra i min ”sfär” som ”har en egen relation” till förövaren. Som inte ens brytt sig om att fråga hur det påverkat mig, hur jag mått. Som fortfarande ”mår som de förtjänar” tillsammans med förövaren. Som inte valde mig.

 

Självklart gör det ont, men det förvånar mig egentligen inte.

 

Men alla är såklart fria att göra sina egna val, utifrån vad som är viktigast för dem.

 

Även jag.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0