Julen

Oj,vad tiden rusat iväg! Julen har kommit och gått och i morgon är det nyårsafton.
 
Julen var riktigt mysig, härlig och rolig. För första gången på fyra år fick vi fira med barnbarnen och för första gången på tio år hade vi alla hemma hos oss!
 
Att säga "fick" fira med barnbarnen är lite fel. Vartannat år firar de med sin mammas släkt och vartannat med sin pappas. Sist det var vår sidas tur var vi sjuka och kunde inte åka, men man kan väl säga att i år fick alla vara friska.
 
Vickie lyckades ta en dag ledigt också så hon och Sasha också kunde komma upp. Det enda som fattades var snön. Lite gammalt ligger det fläckvis kvar, men man hade ju velat ha den riktiga julbilden.Tomten kom i alla fall till barnens stora glädje. Inte blev det avslöjat vem som dolde sig bakom masken heller!
 
Kalle Anka på TV:n
 
 
Många klappar
 
 
Lyckan med en egen Ipad
 
 
Och husbil
 
 
Dan efter alla (utom Kim) åkt hem vaknade jag med förkylningskänsla i kroppen. Tackar försynen att det dröjde tills dess. Vi packade in oss i bilen alla tre och åkte upp till stugan. Nu på fjärde dagen kan jag konstatera att det är en förkylning light som är på väg att backa. Slipper alltså avsluta stugsäsongen och året med en influensa som förra året 

Basilikan

I flera år nu har jag varje vårvinter sått basilikafrön i en kruka och de har snällt kommit upp. I våras upptäckte jag att bäst-före-datumet för länge sedan gått ut på min fröpåse. Har ju använt samma hela tiden eftersom det inte går åt så många.
 
Tänkte då att det förmodligen inte skulle bli nåt av sådden, men jodå, det blev lika bra som alla andra år.
 
Den skördas av så fort den fått lite storlek på bladen och ju mer sommar det blir, ju mer växer den såklart. När man klipper av en stängel för att använda, så grenar den sig och blir två stänglar av. Den brukar alltså bli som en liten buske till slut.
 
Men den lever inte för evigt. Här i mitten på december orkar den inte med ljusbristen längre och blir ranglig och eländig.
 
Så igår tog jag den sista skörden från den och idag hamnade den i trädgårdslandet för att multna bort under vintern och bli jord till våren.
 
Tack för i år, sätter nya frön om nån månad!
 
 
 

Såphalt

Blixthalka är ju ett uttryck som används lite då och då. Idag har jag upplevt hur den faktiskt är. Fast ändå tycker jag att blixthalka är något som uppträder oväntat, den här kunde man uppleva växa til sig. Fullkomlig såphalka skulle jag kalla det.
 
I går och i natt hade vi kallt väder, 10 - 12 minusgrader. Idag varnades det för att det först skulle komma snö på förmiddagen som på eftermiddagen skulle övergå i regn - underkylt regn = halka.
 
Skulle in till stan och göra några besök och sedan hinna julhandla lite i vårt shoppingmecka Birsta. Tänkte att det är lugnt, snö är inga problem och kommer det regn senare, så har de hunnit salta. Vi hade en sanslös isgata på vår väg ut till E 4:an för några veckor sedan, då man fick glida fram i 30 km/h, men väl på E4 var det saltat och OK.
 
Det var bara det att när jag precis kört iväg började det regna -  trots att det fortfarande var -7. Vädergudarna hoppade helt över snöandet. På vägen in till stan var det inga större problem, man fick köra lite försiktigt bara. Förstod dock att det skulle bli värre; regnet som föll frös till is på en gång mot vindrutan trots +23 i bilen och full defroster på vindrutan. Då är det inte svårt att förstå hur det blir när det i stället landar på asfalt som håller -10.
 
Väl i stan kände jag att det var lite halt på trottoarerna, men det låg grus så det gick bra. Men efter varje besök jag gjorde kände jag att det blev halare och halare. Insåg att ut till Birsta åker jag inte, shoppingen får bli här i stan.
 
Såg att folk halkade ordentligt på trottoarerna och en tjej ramlade. Lite stressad för att p-tiden var på väg att rinna ut glömde jag att hasa mig fram och vips! låg jag också på marken. Hade turen att landa på höften och axeln med huvudet ovan mark. Ont i axeln, men annars OK. Såklart undrade jag hur i hela friden hemresan skulle gå?
 
Hann inte långt på E4 innan det var stopp i trafiken. Lastbilar som inte tog sig uppför backarna och en som såklart inte tagit det tillräckligt försiktigt och vikt sig i alla tre leder och blockerade. Kära maken som varit till Härnösand tappade räkningen vid 27 lastbilar som inte klarade uppförsbackarna.
 
 
Tog steget ut ur bilen under stilleståendet och gissar att det var ca 3-4 cm tjock is på vägen. Fanns inte en chans att gå på den. Efter ca 1 timma hade de som blockerat lyckats ta sig åt sidan tillräckligt för att personbilar skulle kunna passera och jag kunde äntligen ta mig hem. Men jag hoppas att det var sista gången jag kör i 40 km/h på motorväg....
 
Men än värre verkar det vara nu på kvällen; det är mer eller mindre totalstopp i trafiken från Härnösand och förbi Sundsvall. Bärgningsbilar hamnar i diket och sandbilarna tar sig inte fram. Polisen försöker ta sig till olyckor med personskador i övrigt låter de folk klara sig bäst de kan. Hade de förhindrat trafiken att ta sig upp på E4 från stan och istället valt gamla E4 hade läget blivit bättre. Men nä.

Oduglig och värdelös

I fredags var vi på konferens med vår nya gemensamma uppdragsgivare. Det har känts lite svajigt och otydligt med detta sedan vi började och vi har på deras inrådan koncentrerat oss på ett av varumärkena som ingår. Tänkt att frågetecknen med de övriga skulle lösa sig så småningom.
 
På konferensen kändes det som en hel del bitar föll på plats, vilket såklart gjorde att man kände sig lite peppad.
 
Idag gick större delen av dagen åt till att försöka få ordning på all info och alla papper vi fick med oss hem. Det som hände var att de bitar man tyckt hade fallit på plats, inte låg kvar där längre.... Det är så fruktansvärt rörigt med vad som är godkänt och inte på de olika kedjorna, en del produkter levereras direkt från kedjornas lager, annat ska vi ta order på.
 
Vi hade hela köksbordet och halva köksgolvet fullt av papper som skulle hamna i något slag av strukturerad ordning i pärmarna.  Det enda som hände för min del var att jag kände mig som en fullkomlig amatör, oduglig, värdelös och totalt oförmögen att få till det hela. Prestationsångest en masse i kombination med den taskiga självkänsla livet har skänkt mig. Mådde inte så bra.
 
I mer eller mindre panik satte jag in en del av materialet i pärmen, resten har jag lagt i en röra i mitt arbetsrum.
 
 
Har jag tur så kanske tomten kommer och fixar det åt mig eller så kanske det helt enkelt bara försvinner och jag slipper fundera mer.... eller så får jag ta nya tag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Föräldraansvar

I dag var det dags för ännu en vända tur och retur Östersund. Under de fem timmarna är det radion som är på i bilen. Oftast lyssnar jag inte så noga, förutom nyheterna. Men på hemvägen hade Lotta Bromé en gäst som var intressant att lyssna på; Stefan Einhorn, son till den berömda cancerläkaren Jerzy Einhorn.
 
Intervjun handlade om hans bok "Pappan", en bok om hans egen far och deras relation, till viss del fiktiv och till viss del sann.
 
Det jag tyckte var mest intressant var när han i sitt samtal med Lotta hävdade att "som förälder har man ansvar för sina barn ända tills man dör". Att finnas där för dem, hjälpa dem och om någon fnurra skulle uppstå, är det föräldrarna som har ansvaret för att räta upp det hela. Han tyckte såklart att barnen även har ett ansvar gentemot sina föräldrar, men att det är underordnat ansvaret man har som förälder.
 
Detta är något jag de senaste åren har kommit fram till/insett själv också. Självklart har barnen det fulla ansvaret över sina liv och skyldighet att klara sig själva. Gör de inte det har man gjort ett dåligt jobb.
 
Som jag ser det ligger ansvaret mer i att faktiskt fortsätta finnas där för dem, när de så önskar och behöver. Någon att vända sig till när det behövs av en eller annan anledning. Hur det än är, så är man ju (oftast) minst dubbelt så gammal och har fått mer erfarenheter, kunskaper och förhoppningsvis visdom. Dessutom utgör man, om relationen är bra, en slags trygg punkt, en bas i livet. Det var man ju per automatik redan när de föddes, men att fortsätta vara det, är det livslånga föräldraansvaret.
 
Barnens ansvar för föräldrarna kan väl egentligen vara precis detsamma, att finnas där när det behövs. Skillnaden är bara att ens barn aldrig (bör) blir ett ok, medan man som förälder absolut kan bli det. Risken för det blir nog ändå mindre om man själv har tagit, och fortsätter ta, sitt föräldraansvar. Då tror jag viljan att finnas till hands när föräldrarna blir gamla finns där av sig själv.
 

RSS 2.0