No place like home!!!!

Vet att jag skrivit samma sak många gånger; så HIMLA skönt att vara hemma! Så är det; no place like home. Sen beror det väl självklart på var man är, och varför.
 
Har haft otur med väglaget under den här resan. Normalt sett vid den här årstiden brukar det vara bra vinterföre där jag varit; kallt och därmed snöig vägbana, kanske lite isig, men brukar vara OK att köra på. Nu har det ju varit nåt så ovanligt som plusgrader där uppe och därmed slaskigt, moddigt och halt. Dessutom vräkt ner blöt snö. Nej, inte kul att vara ute och köra i alls! Men det har blivit ca 130 mil i detta skitväder.
 
På vägen hem blev det extra roligt när SOLEN helt plötsligt skulle vara med och förpesta körningen. Det gör den absolut när klockan är ca halv tre och den hänger strax ovan trädtopparna och lyser rakt in i ögonen. I kombination med dusch från stora och små fordon framför, och/eller en våt vägbana ser man absolut ingenting!
 
Det upptäckte en bil som gissningsvis låg 30-60 sekunder framför mig och två andra fordon. Vägen gjorde en krök och när man kom ur den kom solen rakt i ansiktet och du blir blind om du inte är förberedd. Det var inte den här föraren. Han såg inte att vägen krökte utan körde rakt fram. När vi kom fram hade bilen parkerat sig prydligt ovanpå mitträcket. Det var tillräcklig snövall för att han bara surfade upp på räcket och blev hängande där. Inga synliga skador på bilen och föraren satt och pratade i mobilen - ringde förmodligen efter hjälp.
 
 
 
 

Ingen kul resa!

Så typiskt att det klara, ganska kalla vädret skulle bytas ut till nollgradigt och blötsnö precis lagom till den dagen jag ska ta mig upp till Skellefteå. Igår kväll såg det ut på TV:s väder som det skulle kunna bli snöstorm mest hela vägen, men det snöfallet låg före mig, så mellan Sundsvall och Umeå var det "bara" väldigt moddigt och bedrövligt. När jag kom till Umeå regnade det faktiskt!
 
Under mitt besök i Sävar strax norr om Umeå började snön vräka ner, och man kan ju inte säga till kunden att "hörrudu nu vill jag faktiskt åka härifrån medan det går att ta sig fram", utan snällt vänta tills hon är färdig.
 
Sen var det bara till att inrätta sig i karavanen av bilar och lastbilar norrut, det var ingen som ens försökte köra om. Utom en lastbil jag tog i en stigningsfil.
 
Extra kul i snöyran och modden när bilarna framför plötsligt bromsar och jag så småningom ser anledningen; två renar som helt obekymrade över alla bilar på E-4:an står och slickar i sig salt från vägbanan. Det är väl då man vet att man är i "riktiga" Norrland?
 
Rejält trött är jag i kväll efter 44 mil i detta skitföre, skönt då att ha fått favoritrummet på hotellet i Skellefteå!
 
I morgon ska jag till Burträsk och längs den vägen har jag förut sett en hel hjord med renar. Hoppas dom håller sig borta i morgon!

Ingen lugn lördag.....

Har lyckats skaffa mig stresshuvudvärk även idag, huvudvärk ligger annars inte för mig.
 
Idag har det sorterats smycken, vissa bort pga av de är slut, de flesta har dock hamnat i mina tygdisplayer. En hel del flyttande på dem fram och tillbaka för att få tíll nåns slags kategorisering och harmoni i det hela.
 
Även fortsättning på sorterandet och (även där) kategorisering av servetter, stoppat in dem i plastfickor samt laminerat desamma och sedan (över)fyllt två A4-pärmar med dem.
 
Chokladen är även den nu sorterad och nerpackad i plastlåda.
 
En liten låda med läsglasögon finns också med (en liten test). Ordersedlar av olika märken har kopierats och stoppats ner i säljväskan tillsammans med tíllhörande kataloger. 
 
I morgon kvarstår att ladda bilen med kataloger, om-shit-happens-vinterkläder, de två plastbackar som inte är köldkänsliga samt kolla upp glykol- och spolarvätskenivåerna. Packa kappsäcken och hoppas på att allt går som det ska....... och att det går att somna på kvällen...........
 
På måndag morgon ger jag mig norröver; Västerbotten och Norrbotten. Hoppas på uppehåll så jag slipper snöröken, den är det värsta som finns.
 
Varför, VARFÖR vinner jag aldrig på LOTTO`??????????
 
 

Stressfaktor 10

Nu är det snart slut på sötebrödsdagarna, på måndag är det dags att krångla sig in i selen igen och försöka gilla läget. Inte lätt. Inte bara för att det tar emot att vara borta hemifrån fyra dar på raken, utan också för att det är så mycket strul med uppdragsgivare.
 
I min bransch är det få som skriver avtal, vilket gör att jag, och många andra med mig, är helt i händerna på de vi jobbar för och vad de bestämmer sig för.
 
Så idag har jag fått reda på att villkoren för mässan som redan är avklarad, och jobbad på, helt plötsligt ger annat betalt än vad som var sagt innan.
 
Självklart kommer jag att ta strid om detta, men vet samtidigt att chansen till ändring är liten. Det jag kan, och framöver kommer att göra, är att säga; fixa det här själva i stället!
 
Men, som sagt, på måndag drar vårsäsongen igång. I dag drällde det in två kartonger med varuprover, ett par andra kom tidigare. Dagen idag och även helgen som kommer, går åt till att få ordning på allting.
 
En kartong smycken ska märkas och sorteras in på rätt plats i de tre tygdisplayerna jag har:
 
 
Några hundra servetter ska in i plastfickor och lamineras (de flesta är nu fixade) för att sedan sättas in i pärmar.
 
 
Och så är det även chokladproverna som ska läsas in och på och lastas i därför avsedd låda.
 
Hela mitt arbetsrum är belamrat med grejer och jag hoppas få ordning på det hela.... just nu känner jag mig ganska stressad över alltihop och undrar om det är det så här det ska va?
 
Måste det det? Finns alternativ? Hur ser de ut? Är de bättre?
 
 
 
 
 
 
 

En speciell vecka!

Länge sedan senaste inlägget här nu. Såklart beror det på att jag varit på Formex och egentligen inte landat ordentligt här hemma förrän nu i kväll.

Åkte ner på tisdagen i förra veckan, en dag tidigare än vanligt och fick därför tillbringa några timmar med finaste barnbarnet och hennes föräldrar. Att både hon och föräldrarna gav mig förtroendet att natta henne och att det gick hur bra som helst, gav mig ett litet lyckorus.

Onsdagseftermiddagen tillbringades på Älvsjömässan för att gå igenom sortiment och nyheter hos mina uppdragsgivare. Därefter över till Kim som (som alltid) bjöd på mat och trevlig samvaro, och där jag sedan bodde över mässdagarna.

Mässdagarna var som de brukar; långa och smått plågsamma för rygg, ben och fötter. I övrigt ömsom intensiva och ömsom tråkiga, beroende på kundtillströmningen.

På söndagen när mässan var slut inföll den riktiga höjdaren under den här resan; åkte för att hälsa på och övernatta hos en gammal vän som jag inte träffat på 25 år! Lustigt nog var jag faktiskt inte det minsta orolig att vi inte skulle finna varandra igen, trots den långa tid som gått. Och fann varandra gjorde vi. Det kändes nästan magiskt, att efter så många år i princip ta vid där vi slutade. Kan väl bero på att vi inte slutade att umgås av ovänskap, utan det var bara livet som på olika sätt skilde oss åt. Nu släpper jag henne inte igen!

Åkte därifrån på sena måndagförmiddagen och plockade upp Vickie i Uppsala och tog med henne hem. Och magi uppstod igen. Enligt min mening hade vi de bästa dygnen tillsammans på väldigt många år! Sen att hon höll på att ge mig hjärtinfarkt under en powerwalk i kyla och snö är en helt annan sak. Hennes kondis är lika bra som min är dålig, kan vi väl säga.

I går lagade hon dessutom fantastiskt god mat till oss, kryddigt och gott med MÅNGA nyttiga vitlöksklyftor, säkert luktar vi fortfarande!

Vickie i matlagningstagen:

I eftermiddags lämnade jag henne på centralen i Sundsvall för tågresa hem igen. Därför känns det lite grann som det är först i kväll jag själv landar här hemma i vanligheten och livet går in i sina gamla vanliga hjulspår.
 
Men summa summarum har det varit en väldigt händelserik och rolig vecka!

 


Pension och tjugondagknut.....eller nåt.....

Igår kom maken hem igen efter att ha varit bortrest på konferens några dagar. Med sig hade han en kollega som jag inte träffat på ganska många år. En sån där människa som du inte kan annat än att tycka om.
 
Kollegan fick mellanlanda här några timmar innan han skulle ta tåget norrut till Skellefteå. Det blev några timmar med mat och trevligt prat.
 
Han och hans fru är i samma ålder som vi, har samma funderinger på hur man ska leva resten av livet, vad man ska leva av och när man kan gå i pension = målet. Ja, fast just pension är kanske inte heller målet. Målet är kanske snarare att kunna välja. Vill jag jobba, i så fall med vad, och hur mycket? Och, hur mycket pengar behöver vi få in för att kunna leva utan att jobba? Och ändå i första hand överleva, men helst också leva? Frågor som blir mer och mer viktiga att få svar på!
 
För att byta ämne till något väldigt väsensskilt, men som också har sin vånda, så är det ju tjugondagknut i morgon och då ska ju julen dansas ut.
 
Här i mitten av landet så har vi så där mittemellanmörkt, inte lika mörkt som längst norrut och inte lika ljust som söderöver. Men tillräckligt mörkt för att inte känna så mycket av att våren kanske kommer så småningom. Det känns fortfarande väldigt ombonat och mysigt med stjärnor och ljusstakar och röda ljuslyktor. Snön ligger fortfarande vit på taken och kylan står som spön i bakcen (-20).
 
Med andra ord så känns det inte helt rätt att plocka bort det varma. Vi pratade om det över middagen, att det kanske är det så att det ändå är rätt att plocka bort det fast det är fel, för att det ska kännas väldigt rätt att plocka fram det igen?........om 10,5 månad.
 
Men faktum är att det suger att göra sig av med det:
 
 
 
Är så alldeles väldigt förtjust i den här gamla orange 60-talspappstjärnan som hänger i mitt ostädade arbetsrum!
 
Men ja, det är som det är......

Försiktig julavtrappning

Här hemma har vi julen kvar ännu, det känns inte som vi är riktigt mätta på den ännu. Däremot plockas vissa saker bort allteftersom de "tar slut", tex är ett rött ljus slut plockar jag inte fram ett nytt utan det ersätts av ett "vanligt".
 
Ett par stora sillburkar blev tomma igår när maken fick ett akut sillsug och tog de sista bitarna. Fick då idén att sätta ett "ful-ljus" däri och gömma det bakom lite tyg. Band ihop tyget med lite brunt snöre och det blev riktigt fint:
(Ful-ljus är ljus vi har i gömmorna i färger som inte är så roliga, gråa mm)
 
 
Annars börjar vardagen nu göra sitt återtåg. Idag har telefonjagandet börjat på mina chokladkunder. Det är nu sista veckan för att beställa choklad till Alla hjärtans dag. Det är ingen stor chokladhändelse, men en del går det iväg. Bra så.
 

......till påska!

Trots käftsmällen som filmen gav mig så har det varit sköna dagar. Nånstans så tror jag också att dessa insikter för mig framåt. Så måste det vara. Så är det!
 
Ändå funderas det en massa på vart "framåt" är? Blir det för mycket navelskådning? Är det rätt eller fel? Borde gånget vara glömt? Men åter, det är inte jag som gräver, det kommer självt.
 
Vet att det kommer att ligga där nere och bubbla ett tag framöver och så får det vara.
 
Nu är vi hemma igen, har blåst ut vattenledningar, hällt glykol här och där, tömt kyl och frys och i allt övrigt stängt för vintern.
 
Som vanligt även riggat för påsken när vi kommer tillbaka:
 
 
Känns lite konstigt att så där abrupt ersätta adventsstjärnor och stakar med påskliljor och påskduk, men samtidigt löftesrikt!
 

Så som i himmelen

För ett antal år sedan såg jag filmen ”Så som i himmelen”. Hade ju hört och läst så mycket gott om den, att det var en så fantastisk film. Gripande och så. Så självklart skulle den tittas på när den äntligen gick på TV.

Men att uppskatta den gick inte alls. Mådde så vansinnigt dåligt när jag såg den, det var en enda lång plåga. Såg den klart ändå, eftersom jag inte var ensam och man inte vill förstöra för övriga.

På den tiden betalade jag för att få prata och lösa upp knutar. Damen jag betalade undrade vad det var som fick mig att må så dåligt, vilket jag inte då kunde definiera. Hon bad mig se den igen, och försöka känna efter vad det var för känslor som kom fram. Men att se den igen fanns inte på kartan. Vem utsätter sig frivilligt för tortyr?

Igår, när TV:n slogs på hamnade vi in i en repris av filmen. Självklart sköljde allt över mig igen. Samtidigt som ett visst filter kom upp, jag visste ju vad som komma skulle – både hos mig själv och i filmen. Efter ca 10 minuter bytte vi kanal, orkade inte se mer.

Samtidigt dök orden upp i huvudet, de som inte ville komma första gången jag såg den.

Förödmjukelse, hån. Det var de första. Tilläggas kan utanförskap och icke önskvärd, fast det kanske egentligen är lite samma sak och dessutom visste jag det redan. 

Det är ju situationer där jag upplever sådant idag som vuxen som jag inte kan hantera, som fortfarande får mig att ramla rakt ner i källaren.

Men de två första orden fick mig att se vilka situationer som gav upphov till det.

Frågan nu är vad gör jag med insikten? Och om det finns något man KAN göra? Var finns "radera-knappen"?


En annan "annandag"

Och helt plötsligt har vi annandag nyår! I och för sig heter det inte så - en av de få aftnar som inte har nån "annandag". Så det är väl en annan dag. Dan efter nyårsdagen. God fortsättning på det nya året, förresten!
 
Det betyder i alla fall att det har varit dåligt med inlägg här på bloggen, men tid och lust har inte funnits. En kort resumé berättar att vår planering var att åka ner till storstan på fredagen förra veckan för att äntra vår favoritdansbåt. Sedan lördag kväll med några av barnen, innan hemresa igen. Torsdag kväll, när vi höll på att packa, upptäckte jag att bokningen till dansbåten inte var till fredagen, utan till lördagen.
 
Panik och frågetecken uppstod i kubik. Hur göra? Boka om, planera om? I så fall hur? Vi skulle ju fira nyårsafton uppe i stugan?
 
Resultatet blev att åka ner på fredagen, bo hos Ebba och hennes föräldrar en natt, sen dansbåten på lördag. Återkomst söndag kväll och övernattning hos Kim och Markus. Hade en mycket trevlig nyårsafton hos dem, som alltid supergod mat; äkta löjrom! oxfilet! champagne! Kan inte bli bättre!
 
Hemresa nårsdagens eftermiddag. Packa upp, för att dagen efter - idag - packa om och åka upp till stugan.
 
Så nu sitter jag, i vanlig ordning första dagen när allt är lite halvkallt fortfarande, i Kims rum/blå rummet, på stolen i hennes rum med hennes kudde med hunden på under rumpan. 
 
Bastun står på uppvärmning och ska snart tas i bruk. Som alltid så himla skönt att vara här, som alltid sista gången för säsongen, lite vemodigt.
 
Apropå säsonger hoppas jag hinna/få lust att sy det nya solseglet till middagsaltanen. Tygen inhandlades på olika ställen i somras. Tyget jag ursprungligen föll för fanns ju inte i tillräcklig mängd och fick kompletteras med ett vitt tyg. Men det ska nog fungera bra ihop. Det får klippas och skarvas på rätt ställen bara och det är väl där som min geist falnade....men jag ska se om jag hittar den igen! För man vill ju vara förberedd när den nya säsongen drar igång!!!! Inte som i somras när altanen var precis ny och vi fick fuska dit det gamla soltaket för att Ebba skulle slippa solen!

RSS 2.0