Intensiva dagar

Det har varit intensiva dagar sedan senaste inlägget natten mellan fredag och lördag.

Dennis och Heli överraskade oss med att helt sonika tala om vad, var, när och hur Ebba skulle äta och sova, var blöjor och kläder fanns, sen drog de ensamma iväg till stan. Först trodde jag att de skämtade, men förstog sedan att det var på fullaste allvar. Lite pirrigt var det till att börja med, men hon märkte inte att hennes föräldrar gick och därför hade hon ingen anledning att sakna dem. Så det gick hur bra som helst; hon åt, sov och lekte obekymrat. Väldigt, väldigt mysiga timmar!

Liksom hela helgen! Den blev extra lång eftersom de åkte hem på måndag förmiddag. Både Bertan och jag skulle iväg tidigt måndag morgon och det kändes konstigt att åka och lämna dem kvar.

För min del åkte jag norröver; först Umeå och sedan upp till Skellefteå och här är jag kvar. Skönt att få till så man kan vara på samma hotell alla nätter, slippa packa, packa upp, och sen om igen. Dessutom på det lilla mysiga hotellet som jag bodde på förra vintern, med ett rum som känns som oerhört hemtrevligt och dessutom stort och rymligt. 

Hotellrum nr 9

Bild från hotellets hemsida, faktiskt mitt rum, men nu med platt-TV och nya gardiner.

I morgon Piteå.

01.40

är klockan fredag natt på väg mot lördag morgon.

Dennis, Heli och lilla Ebba kom sent om sider i kväll.

Det kändes så för oss, som beräknat deras ankomsttid utifrån hur lång tid det brukar ta för oss att köra från norra Storstockholm och hit upp. Självklart räknar vi då inte med att man måste stanna för att värma mat till en liten hungrig tjej, eller ytterligare stopp för att byta blöja.

Men de dök så smångingom upp, och vi har suttit länge och väl och trevligt och ätit och pratat. Alldeles för länge, egentligen, men så blir det när man träffas sällan. Även fast det den senaste månaden blivit oftare än vanligt. Det blir aldrig nog!

Nu sängen och sedan två dagar till, det ser jag fram mot!

Fånga dagen

Tyvärr allt för ofta läser man i tidningar av olika slag om människor som drabbas av väldigt aggressiva cancerformer, där förloppet från det cancern upptäcks tills människan avlider är väldigt snabb. Det är oerhört skrämmande och tragiskt både för dem som drabbas och deras anhöriga. Dödliga sjukdomar är självklart alltid tragiskt och skrämmande, men "fördelen" om det inte går så snabbt är att både den sjuke och anhöriga hinner smälta och ta adjö. Självklart kan man också se det som ett utdraget lidande. Min tro är ändå att det är att föredra.

På kort tid nu har två personer i min "sfär" eller vad man ska kalla det drabbats av sådan cancerform. Ett av barnens kompisar fick ett sådant besked för inte alls länge sedan och avled i förrgår.

Idag fick jag veta att min yngste farbror, endast 63 år gammal, är väldigt illa däran. Han fick en black-out när han körde bil för ett par veckor sedan och krockade med ett par mötande bilar. Ingen blev skadad som tur var. Självklart sökte han upp läkare och fick i förra veckan reda på att han hade en hjärntumör av väldigt aggressiv sort. Idag är det konstaterat att inget går att göra och han ligger redan halvförlamad med familjen vakandes dygnet runt.

Livet är så skört och kan ändras så fort. Det finns gott om kloka ord, även klyschor, om att leva livet som varje dag var den sista, men i praktiken så fungerar inte det. Jag tror inte heller att dag SKA fungera. Vi måste leva utifrån föreställningen att vi är kvar under normallång tid och göra våra planeringar och ha våra drömmar och önskningar. Däremot ska vi kanske försöka värdera tiden bättre. Gillar inte alls reklamen som vi ser på TV där de vill att vi ska köpa resor därför att "livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns". Fel. Fel, fel och totalfel!

Livet ÄR just dagarna som passerar och det är de vi ska vara rädda om och försöka uppskatta mer! Försöka ta hand om varandra och oss själva, unna oss att njuta dagen och se de små tingen. OK, nu kanske jag låter som en klyscha, men jag tror ändå att det är det det handlar om. Inte bara leva för det vi ska göra "sen" utan också försöka uppskatta det som är NU!

CARPE DIEM=FÅNGA LIVET, vit
Bild lånad från Trådspira


På't igen

Ja nu är det åter till verkligheten, dvs dags att köra runt 2/3 av landets yta. Stor del av gårdagen gick åt till att samla ihop och få ordning på papper av olika slag efter mässan. Kolla upp vilka kunder som varit där och göra nån slags planering över nästkommande vecka.

Dagen idag har ägnats åt bokning och fixande av ytterligare papper, mycket pappershantering blir det....

Har lite bokande kvar att göra i morgon, det nya nu är ju att jag inte bara ska besöka mina "gamla" butiker utan även konfektyrbutiker, det kommer att bli lite spännande!

Nästa vecka kommer att tillbringas i Väster- och Norrbotten, mitt bästa område. Håller tummarna att jag slipper snöstormar....

Håller också tummarna för att vi får besök i helgen, kan tänkas att mitt favoritbarnbarn och hennes föräldrar dyker upp!




Äntligen!

Äntligen hemma igen, så alldeles vansinnigt skönt!

Det har varit dagar som varit jobbiga på flera olika sätt; långa arbetsdagar, emellanåt stressigt och hektiskt. Förkylningen som tack och lov gick att parera med tabletter och nu verkar ha gett med sig.

Fick en väldigt obehaglig överraskning från en av mina uppdragsgivare som tar in ytterligare en säljare på Norrland. Det har gått dåligt för dem  och de är desperata och tror att de kan tjäna storkovan på att sälja till höger och vänster. I, befolkningsmässigt, lilla Norrland....  det som kommer att hända är att kunder kommer att sluta handla av dem när fler i samma stad har samma varor. Vi får se hur det avlöper..... Det är tur att jag lyckats få åt mig fler uppdrag som jag kan försöka jobba upp. Här några bilder från en av dem:





De har väldigt fina, lite ruffa och annorlunda saker!

Dagarna där nere i storstan har bjudit på många mysiga stunder också; middag med alla barn och sötaste lilla barnbarnet på fredagen, en skön och mysig lördagkväll med Vicke och ett par timmar med Heli och Ebba på hemvägen i dag:



Hon sov när jag kom och när hon vaknade tog det bara en liten stund innan hon kände igen mig, och själv tog upp samma lek vi lekte i fredags hos Kim och Markus. Man blir ju bara så glad så man inte vet vad man ska göra av sig själv!

En sväng i pulkan, lite gunga på lekplatsen och gräva lite i snön hann vi också med innan det var dags för mig att åka hemåt.


Förkyld

Har känt mig lite smårisig hela helgen och idag slog förkylningen ut i full blom. Feber och snuva. Av alla veckor på året finns det två som jag absolut inte får vara sjuk under och det är Formexveckorna. Den ena är den här veckan, oerhört fin tajming....

Under dessa Formexdagar gör man sig normalt ett par månadslöner, så de är oerhört viktiga. Så idag har det varit lugn och stillhet, så långt det gått, och det blir samma i morgon, så får jag hoppas att det värsta har gått över till på torsdag för då drar Formex igång. Det kan nog bli en och annan Ipren eller liknande för att orka med de långa, stressiga dagarna, men det finns inget alternativ!

Myspys och förödelse

Söndag kväll och såklart har det ännu inte blivit någon tid att ge sig på skrapning av skåpet....

Massa jobb dök upp under fredagen och så skulle det ju fixas lite innan folket började droppa in på kvällskvisten. Folket var dels kära maken och dels Kim och Markus som hälsade på över helgen. Myspys hade vi!

Helt plötsligt under detta myspys, snack och allmänt trevlig samvaro dök det upp ett paket på bordet. Till mig. Ingen födelsedag i sikte, inga andra bemärkelsedagar heller, så lite överraskad blev jag. Men storleken på paketet gav lite misstankar. Och det var det;  en ny kamera!!!!

Omtänksam, underbar man har jag!

Den här nya är inte bara kompatibel med nya datorn, den är liten, platt och behändig som ett lönekuvert, och den tar fantastiska närbilder! Felet med den gamla var ju inte bara att den inte lirade med datorn, det gick inte att ta närbilder, och det vill man ju ibland! Den nya har även massa andra finesser som jag inte ännu har tagit reda på, men ska!

Här några bilder från när Kim och jag var på en skön promenad i skogen i går och tittade på all förödelse Dagmar ställde till med:





Innan Dagmar växte träden ända fram till den lilla skogsvägen, men nu har träden fallit på ömse sidor så det ser ut som om man har förberett för byggande av motorväg.

Det är mäktigt och skrämmande att se, man förstår vilka fruktansvärda krafter som har varit i farten! Och blir åter väldigt tacksam att de träden som står intill huset valde att stå kvar.....


Kontorsnissa

De senaste dagarna har det blivit mycket sittande vid skrivbord och telefon. Har ju även de nya chokladbutikerna att ringa, tanken är ju att de ska göra inköp till Alla Hjärtans-dag.... men de är lite sega.

Hade haft en förhoppning att allt det där skrivbordsjobbet skulle fixats snabbt och ge lite tid till annat, men som vanligt tar det mycket längre tid än man tror.

Har ju fått mitt nya (från mitten 1700-talet) skåp på plats. Det är försiktigt avtorkat utvändigt och dammsuget invändigt, men färgen är sorgligt flagad på insidan och jag behöver skrapa bort all färg som sitter löst. Sen ska det torkas ur innan det får nya hyllplan och kan tas i bruk.





I morgon lär jag inte heller hinna skrapa, då är det först en del ringande, sedan ska jag besikta bilen. I förra veckan var jag och fick en gratis förbesikting och såklart upptäckte de att bromsarna låg på på ett framhjul, så igår var min fina Blue Bird på verkstad och fick det fixat, samt service. Allt till den facila kostnaden av 5000 surt hoptjänade kronor. Oerhört kul.

Så nu vill jag inte ha fler obehagliga överraskningar i morgon!

Men på fredag hoppas jag få tid över till att skrapa färg på skåpet!


Vardag

Tillbaka till något vardagsliknande. Fortfarande drar inte resandet igång för mig på ett par veckor, men nu är det dags för mer seriöst kontorsarbete, skulle man kunna kalla det. En massa papper som ska fixas, av olika slag, förberedelser för det nya arbetsåret, även där av olika slag.

Förberedelser inför Formexmässan nästa vecka på olika sätt, i morgon ska jag börja ringa de kunder som ska ringas inför den.

Fick ju en ny uppdragsgivare i slutet på förra året. För sent för att hinna göra annat än att ringa de få kunder de hade på Norrland och säga hej. Idag har jag ringt några igen och lyckats få ett par ordrar inför Alla Hjärtans-dag. Det känns bra. Har varit lite duktig igen....

Och så har vi nu fått vinter. Inga stora snömängder, men kallt. Inte så kallt som förra vintern, men nästan -17 i morse. Det snöade ordentligt i går, torr, fin, fluffig snö och det ska tydligen komma mer i natt. Vi får väl se hur länge vintern håller i sig. Tror inte att det blir en "riktig" norrlandsvinter i år. Men de sista två var mer "riktiga" än behövligt... 


Blåmärken

Sent i går eftermiddag var vi tillbaka här hemma. Vi hade tur igen och blev inte så hårt drabbade av snöovädret på vägen ner, skönt.

Det var så roligt att träffa Ebba och hennes föräldrar igen, på mindre än en månad har det hänt så mycket i hennes utveckling. Hon härmar det man gör och börjar kunna göra saker på uppmaning, som att klappa händerna. Vet ju att hon inte är det första barnet i världshistorien som gör så, och har ju själv upplevt det med tre stycken, men det är ändå fascinerande. Kanske just för att man inte träffas så ofta, då hinner det hända så mycket mellan gångerna.

Torsdag var det dags för Ålands hav. Även det skötte sig och gungade bara lagom mycket för att man skulle märka det på ditvägen och bli vaggad på hemvägen. Mycket och god mat, träningsvärk i ben och rygg och blåmärken på fötterna.

Sen kom då fredagkvällen, med båda döttrarna och Markus. Det blev en kväll där jag fick lära mig en del om mig själv. Jag som varit på maskerad och trott mig väl maskerad, fick veta att masken varit ganska genomskinlig. Det blev blåmärken även denna kväll. Men blåmärken försvinner och precis som när Ebba efter ett antal sådana lär sig vad och hur hon ska göra för att undvika dom, och det alltså kommer gott ur dem, kommer det att komma gott även efter dessa.

Nu drar vi söderut!

Idag har taket blivit färdigspikat i hallen, det både känns och ser ut bra! Enda "felet" där är att allt är trävitt...ser ut som en bastu. Men det ska så småningom åtgärdas!

Hade inte "om" varit hade det påbörjats nu i veckan. Men nu finns "om" och om innebär den här gången en resa ner till huvudstaden! Bertan ska på nåt litet uppföljningsmöte och sen ska vi träffa söta lilla Ebba och hennes föräldrar.



Utvecklingen går i en rasande fart; drygt 8 månader och står lull!

Dan därpå blir det en tur på Ålands hav och fredagkvällen tillbringas hos Kim och Markus. Där dyker, som det verkar, även resten av "gänget" upp. Ser fram mot det!!!

Enda smolken är att de, precis som när vi åkte ner i början på december, lovar snöstorm till nerresan. Då kunde vi vänta med att åka och hade turen att ganska snabbt åka ur busvädret. Det kan vi inte i morgon eftersom det finns en spikad tid för ankomst. Så vi får väl hålla i hatten - och ratten....

Men innan vi åker har vi tänkt att lacka hallgolvet en gång till, så det blir uppstigning före tuppen för att hinna det och ändå var på rull tidigt!!!

Renoverad!

Det är en konstig vinter det här. Eller åtminstone inte alls som de två förra. Inte för att jag tyckte de var bra, alldeles för mycket snö och kyla! Det får gärna vara vinter när det är vinter, men den förra var FÖR kall och snörik.

Den här är för mild. Nära noll eller plusgrader mest hela tiden. Vi har väl haft vitt på marken ganska länge, men det är inte mycket mer. Kommer det nån decimeter, så sjunker den snabbt ihop av plusgraderna som oftast följer.  Som nu, igårkväll kom det några centimeter snö, under dagen idag spöregn. I kväll har det åter gått över till snö. Halt som rackarn blir det när slasket fryser till. Ingen ordning på världen.

Men min lilla privata värld har det blivit lite ordning på idag. Renoverad. Hos frissan. Klippt. Och slingad. Snyggt!

Meningen var bara klippning, men när man sitter där med blött hår i lysrörsljuset ser man hur det ser ut.... utväxt i gråbrun ful färg. Hade sådan tur att hon hade möjlighet att lägga till tid för att slinga mig också.

Så nu är jag fin, ja i håret alltså...



Så har det hänt lite tak i vår hall också, halva är uppspikat! Det blir kanonbra!¨



Sen återstår det ju en hel del målning....

Har nog ändå efter en hel del värkande kommit fram till hur jag ska måla brädväggarna! Vita då så klart, och med ett rutmönster med en liten sparsam grunkemunk i! Tydligt eller hur?

Ahaaa-upplevelse

Nej, tänker inte ägna mig åt nån resumé eller beskriva ups and downs från 2011. Konstaterar bara att det är ett nytt år och att jag är glad att få fortsätta vara med!

Gårdagen var ingen höjdardag. Vaknade och mådde rejält risigt, vilket höll i sig hela dan. Vi har ju en planerad resa ner till storstan nästa vecka, vilken jag absolut inte vill missa. Träffa barn och barnbarn och dessutom en liten röjröjresa på Ålands hav.

I går kväll kändes det som att den hängde väldigt löst, resan. De sista timmarna av kvällen tillbringades liggande i soffan, eftersom det kändes som jag faktiskt ville uppleva tolvslaget ändå.

Idag känns det faktiskt något bättre. Inte bra, men bättre. Ingen snuva, hosta eller halsont, men allmän sjukdomskänsla i kroppen. Kan det vara så att man har ett så effektivt immunsystem att man blir infekterad men att det tas så rejält om hand? Vet inte, men hoppas på det.

I den lilla värld jag lever i  och framför allt när man mår halvtaskigt, så blev dagens händelse och stora ahaa-upplevelse att bli av med en vaxpropp som hette duga.

Har ju inte perfekt hörsel och parkerar det sig då extra vax i örat så blir livet besvärligt. Framför allt när man är bland andra än bara de närmaste; de är vana...

Kände och hörde efter sista bastningen uppe i stugan att nu, nu är det nåt som sitter allvarligt i vägen. Så i eftermiddags plockades Revaxör fram. Blev inte bra efter spolning, så jag körde en spolningsomgång till. Och ut kom den, den största vaxpropp jag sett! Tänk er en ärtas storlek, men ellipsformad och rödgul! Visst, det låter äckligt, men skillnaden var omedelbar och påtaglig! Märkte till och med att jag själv pratade tystare, samt att min tinnitus tystnade! Den kommer och går, så den kan nog komma tillbaka. Men väldigt sköööönt känns det!



Bild lånad från blogg.aftonbladet.se/pappabloggen

Tydligen har Alex Schulman haft samma upplevelse som jag.

RSS 2.0